RSS

Holmöns utveckling för framtiden med särskilt fokus på en fungerande kommunikation till och från Holmön

Det försiggår en hektisk debatt om det skall etableras vindkraft eller ej på Holmön i lokalpressen och på webben.

Problemet är följande: Det saknas intresse från Umeå kommun att göra rejäla satsningar för att återupprätta förtroendet av att ha en arkipelag som visserligen är unik men som håller på att avfolkas och självdö eftersom den ena verksamheten efter den andra läggs ner i rask takt så att det enda som kommer att återstå är fritidsbebyggelse på sommarhalvåret med vissa undantag från personer som även besöker Holmön på vinterhalvåret, närmast skoteråkare som tar sig över isen, förutsatt att isen bär.

Är det den utvecklingen som vi vill åse där det finns krafter som har uppfattningen att inget skall ändras. Det skall alltid för evigt vara som det alltid har varit. Konsekvensen av denna inställning blir därmed den som beskrivits ovan. Risken är överhängande att även färjeleden till Holmön dras in.

Är det en rimlig utveckling. Absolut inte. Problemet är denna att det är ingen som vill satsa pengar eller arbetsinsatser för att vända på den trend som numera är gällande. Det måste till något drastiskt som gör att enskilda personer och företag vågar tro på en framtid där man gemensamt kan samverka för att utveckla Holmöbygden. Det inbegriper upprustning av infrastruktur som vägar, upprustning av förfallna anläggningar på olika ställen på Holmön. Men jag tror inte att det görs med mindre att det är någon, ingen nämnd eller glömd, som betalar för denna upprustning och vem är i så fall är villig att sätta till dessa medel. Umeå kommun skall spara 0,5 miljarder under kommande budgetår. Det innebär med automatik att inget kommer att hända sett ur ett Holmöperspektiv eftersom inget har hänt i någon större omfattning fram tills dags datum med insatser från Umeå kommun.

Vad avser Umeå kommuns hantering av skolan blir man riktigt beklämd av hur detta har skötts över tid. Det är självklart att Holmöskolan inte skall säljas till någon privat person eller till ett företag.
Om nu Umeå kommun envisas med att sälja skolbyggnaden skall givetvis den säljas till Holmöns samfällighet eller till HUF, Holmöns Utvecklings Forum, för 1 kr och samtidigt ge driftbidrag för att Holmöskolan skall kunna fungera som en samlingspunkt för Holmöbor, markägare och fastighetsägare i allmänhet. Givetvis ska den även kunna fungera som en naturlig samlingspunkt för båt- och dagsturister som besöker Holmön under kortare tider, inte minst för våra vänner som kommer med båt från finska sidan. Varför inte göra skolan till en kulturminnes- och samlingsplats för alla.

Vill påminna om att då Holmön, som Sveriges dåtida minsta kommun, sammanslogs med Umeå kommun i samband med kommunsammanslagningen på 70-talet, lämnade Holmöns kommun ett positivt kontantbidrag på minst 100.000 kr till Umeå kommun tillsammans med en snövessla för vintertrafiken som man tidigare finansierat med egna medel samt byggnader och mark för tusentals kronor därtill. Andra mindre kommuner som ”drabbades” av kommunsammanslagningar byggde badhus och ishockeyanläggningar med höga driftskostnader som följd och lämnade ett negativt bidrag till den kommun som man sammanslogs med.

En väsentlig frågeställning som ännu inte ser ut att hanteras på ett rimligt sätt är kommunikationsfrågan till och från Holmön. Jag har sett allehanda kommentarer från folk som överhuvudtaget inte vet, kan eller har den minsta insikt över de faktiska förhållanden som gäller för västra kvarken där kommunikation till och från Holmön sker. Har stor erfarenhet över att färdas över sagda västra kvarken med egen båt och har upplevt de mest varierande väderförhållanden som existerar spontant på västra kvarken. Har givetvis upplevt många överfärder med olika färjor sedan tidigt 50-tal med allehanda mer eller mindre dramatiska överfärder.
Trafikverkets färjerederi har specificerat en färja som planeras att ersätta Helena Elisabeth. Den nya färjan är planerad att ha en lägre passagerarkapacitet än den kapacitet som Helena Elisabeth hade då den var ny dock kunna lasta 2 personbilar i stället för 1. Att innevarande färja har blivit nedklassad vad avser antalet passagerare beror på de regelverk som EU infört för fartyg. Det är inte en utveckling av kommunikationerna som ger  möjlighet till en utveckling som går i takt med den framtidsutredning som Umeå kommun utarbetat och antagit för Holmön. Skall det finnas en chans till utveckling är det hög tid att Umeå kommun ”återbetalar” det kapitaltillskott man erhöll i samband med kommunsammanslagningen med uppräkning av inflation och ränta för de medel och tillgångar som man övertog i samband med kommunsammanslagningen. Det gäller även Länsstyrelsen som har varit så mån om att etablera ett natura 2000 område på Holmön där man är särskilt rädd för olika faunor och fågelliv samt känsliga miljöer. Hur skall alla de intresserade besökarna kunna på ett rimligt sätt ta sig ut till Holmön för att bese dessa  unika miljöer då de flesta besökare blir livrädda att åka med innevarande färja eftersom den inte upplevs som särskilt bekväm och tyvärr inte anpassad för de sjöförhållanden som gäller för västra kvarken. Kommer den framtida färjan, i vilken form nu den kommer att gestaltas, att ändra på detta förhållande.

Den senaste insatsen från färjerederiet är att man har inhandlat en begagnad båt från 70-talet som tidigare trafikerat färjeleder i Finland. Bogserades till ett litet varv i Lysekil eftersom man hade ett maskineri som tydligen inte var tillförlitligt. Visserligen har detta fartyg en kapacitet att ta 160 passagerare och 8 personbilar på bildäck. Återstår att se vilken lastkapacitet fartyget har för lastbilar för sop- och slamhantering samt obruten kedja för livsmedel. Än en gång verkar det som att Färjerederiet med alla sina tidigare hugskott bränner en avsevärd massa pengar på projekt som man inte vet om de är genomförbara eller har en lösning på transportfrågan till och från Holmön som är uthållig, anpassad för de sjöförhållanden som gäller västra kvarken och är tillförlitlig över tid.

Se till att göra en samfinansiering i samma anda som Tage Pettersson en gång hade på förslag i sin utredning applicerad på en stor färja som tar minst 200 passagerare och kan ta upp till 10 bilar i kombination med en lastkapacitet som klarar alla de behov som finns med avseende på sophantering, slamtömning, obruten livsmedelskedja med ett system för Roll-On Roll-Off system. Vidare att de som bor på Holmön slipper att ha två bilar en för Holmön och en på fastlandet. Miljöeffekten torde bli betydande eftersom de bilar som trafikerar på Holmön av naturliga skäl är av äldre årsmodeller. Att dessutom ha en bil stående på fastlandet utan tillsyn kan innebära åverkan i samband med stöldförsök som förekommer ganska ofta med alla besvär detta innebär för att reda upp detta i efterhand. Det kan även innebära att kapaciteten på parkeringen på fastlandet i Norrfjädern därmed, i vart fall något, kan öka eftersom det rimligen friställs några p-platser på fastlandet även om det inte är många sett ur ett dynamiskt perspektiv.

Här finns ytterligare problem som måste lösas med insatser från Umeå kommun. Parkeringen fick en drastiskt minskad kapacitet, när bussbolagen krävde en cirkulationsplats, vilket borde ha kunnat lösas på ett annorlunda sätt genom att köra mindre bussar till Norrfjädern anpassade för det passagerarantal som nyttjar dessa bussar. Nu är den emellertid etablerad vilket kan vara bra på sikt förutsatt att kapacitetsutnyttjande av antalet platser i bussar som trafikerar mellan Umeå-Sävar-Norrfjädern tur och retur ökar som i sin tur innebär att behovet av parkeringsplatser kan dämpas något. Ändå är antalet parkeringsplatser alldeles för få. Det är särskilt tydligt vid storhelger, semestertider och framförallt vid Holmöns Visfestival. Parkering sker då på ena sidan av den anslutande vägen till Norrfjäderns färjeläge som inte är särskilt bred. Att ens fundera på att åka in till Umeå under visfestivalen kan man glömma eftersom det är utsiktslöst att hitta en parkering då man återkommer till Norrfjädern för vidare färd mot Holmön, om man ens kommer med färjan vill säga, såvida man inte har en p-plats som man abonnerar på årsbasis. Detta är ytterligare en väsentlig del i den logistik som Umeå kommun inte heller har varit särskilt aktiva i att driva för att hitta en fungerande lösning.

Man kan även undra över hur länge till som det kan utföras bilbesiktning på Holmön med innevarande  och framtida kommunikationer. Hur vore det att hitta en kommunikationslösning som innebär en större färja med hög transportkapacitet utan isbrytande klassning och en mindre typ som den man planerat för på färjerederiet som har en isklassning som är anpassad för västra kvarken och även kan fungera som backup för den större vid eventuella haverier eller årliga varvsbesök där man tillfälligtvis hyr in en kapacitet för enbart passagerare. Då kanske man har en rimligt redundant lösning i sikte som är hållbar och uthållig över tid. Skall man satsa så måste det få kosta i både utrustning och personal. Dagens lösning vintertid med svävaren ”Vintergatan” är ju tyvärr ett skämt. Har själv upplevt en 360 graders sväng i ”pir-hålet” på Holmön vid överfart på en islagd kvarken. Inte särskilt säkert eller ens tillämpligt. Färjerederiet har dessutom investerat i en fin betongramp för att köra in svävaren i ett nybyggt garage när den inte nyttjas på sommarhalvåret.

Om man nu verkligen vill satsa på en fungerande kommunikationslösning för Holmön så kan det därmed äntligen ingjutas en positiv utveckling från familjer som vill flytta ut till Holmön där alla servicefunktioner finns tillgängliga i form av barnomsorg, skola och äldreboende, som givetvis måste omstartas samt alla andra servicefunktioner som vi naturligen knyter an till ett civiliserat boende i Sverige inte minst bränsleförsörjningen på Holmön.

Det skapar även förutsättningar för ett gryende företagsklimat då man vet att man i grunden har en fungerande kommunikation till och från Holmön. Detta torde även ge underlag för att trygga en av basnäringarna på Holmön nämligen Affären. Den är helt beroende av att ha ett kundunderlag som innebär att man handlar solidariskt på denna affär när man vistas på Holmön och inte frestas att köpa med sig allt som man behöver i sin vardag i Stan på någon handelsplats som kan uppfattas som billigare. Det är dags at tänka lite längre än vad näsan når för att skapa en omsättning som ökar över tid och som långsiktigt gör att priserna på förnödenheter på Holmöaffären kan sänkas framgent. Om inte detta efterlevs så minskar omsättningen och priserna stiger beroende på att vissa fasta kostnader är konstanta oavsett omsättning och måste tas ut på priserna. Kaplangården för äldreboendet har lagts i malpåse som tidigare varit en trogen kund till affären men som inte kan inräknas i omsättningssiffrorna idag.

Om man ser historiskt på vad Umeå kommun har så att säga betalat tillbaka till Holmön efter kommunsammanslagningen så kan man inte annat än bli bedrövad över hur man i princip har glömt bort Holmön till fördel andra öar som inte har någon fast boende befolkning överhuvudtaget. I Umeå kommun har man antagit en utvecklingsplan för Holmön där man bl.a. vill se en befolkningsutveckling till upp mot 100-150 fastboende personer i framtidsscenario. Hur rimmar detta med att, innan man tog beslut om att lägga ner skolan på Holmön, investerade man i ett nytt kök och närliggande funktioner för miljoner. Att sedan ensidigt lägga ner skolan verkar vara en funktion av att den ena handen inte vet vad den andra handen gör i de olika kommunala enheterna i Umeå kommun. Följden blev att de få barnfamiljer som gick i skolan fann det närmast omöjligt att få ihop logistiken med att bo kvar på Holmön och samtidigt skicka förskolebarn till Sävar för att ha en fungerande barnpassning. Detta förhållande gällde givetvis även skolbarnen särskilt för de yngre årskullarna. Konsekvensen blev att många, inte alla, flyttade från Holmön med allt vad det innebär.

De innevarande ägarna av restaurangen Holmö Havsbad, även kallat ”Panget” i folkmun, har lagt ner all sin kraft på att rusta upp denna anläggning till en fungerande restaurang genom olika förbättringar och utvecklingar. Restaurangen har i stort sett sina öppettider under sommarmånaderna. Man stod inför tankarna att utveckla ”affären” till att etablera en verksamhet med möjlighet till att erbjuda konferenser för företag året runt. Man ville komplettera verksamheten med övernattningar som idag är kraftigt begränsad. Beskedet från sin banktjänsteman på sin bank, när man sökte en finansieringslösning för denna expansion, var att ”ordna först kommunikationerna till Holmön annars är vi inte intresserade att hjälpa till med finansieringen”.
Att man får en kommentar från en bank på detta sätt kanske i sak inte är förvånande och överraskande men det är ju inte dessa ägare av Panget som skall lösa denna kommunikationsfråga till och från Holmön utan det faller på Staten, Umeå kommun och Länsstyrelsen att ta sitt ansvar för dessa infrastrukturella frågeställningar och därtill hörande fungerande kommunikationslösningar som är miljövänliga och hållbara över tid.
Konsekvensen av detta är att ägarna har styckat av själva Panget från sina ägor och kommer med stor sannolikhet att börja sälja av tomter till privatpersoner som tidigare var planerade att utgöra logi för gäster från företag där man ville erbjuda konferensmöjligheter. Idag är även Panget utsatt till försäljning.
Kort sagt kan man säga att Umeå kommun måste idag ta sitt ansvar och börja rikta blicken från kanske mer ”populära inslag” som exempelvis kulturhuvudstad 2014 och allokera en hel del medel till Holmön om inte den på sikt skall bli en avfolkad ö utan fast boende utan endast sommarboende.

Vill återknyta till den flod av kommentarer som den sista tiden har varit om en eventuell etablering av vindkraft på Holmön eller ej. Rent objektivt kan man inta inställningen att något drastiskt måste hända på Holmön för att denna ö inte skall förtvina och därmed växa igen med sly på alla öppna fält som sker på bekostnad av att den fauna och fågelliv som idag finns på Holmön. Dessa inslag kommer att tyna bort i samma takt som igenväxningen med sly och skog kommer att ta igen de tidigare uppodlade marker som etablerats sedan urminnes tider på Holmön. Är det den utvecklingen som vi vill se i framtiden. Den krassa verkligheten är att det finns ingen som frivilligt kommer att satsa pengar eller arbetsinsatser för att förhindra denna utveckling av de markägare som idag finns på Holmön om inte också Umeå kommun, Länsstyrelsen och Staten aktivt bidrar med planer och ekonomiska medel för att utveckla Holmön. Att det finns exploatörer av vindkraft behöver i sig inte innebära något negativt, tvärtom, om man nu inte skall ensidigt svartmåla denna planerade vindkraftspark som innebär att det skapas möjligheter till varaktiga arbeten för löpande underhåll och skötsel av desamma.

 
1 kommentar

Publicerat av på 2014/02/06 i Historier och små berättelser

 

Sista behandlingen – ta bort stenten i min bukspottskörtel – Pankreas

Efter min senaste operation med titthålskirurgi för avlägsnandet av min gallblåsa har jag inte haft överhuvudtaget några problem. Jag kan äta vad jag vill, med ett undantag, jag undviker rökt fet fisk.

Nu var det dags för den sista behandlingen för att bli helt klar med min behandling efter min pankreatit, dvs akut inflammation av Pankreas – Bukspottkörteln. Tidigare under min sjukdom hade man vid två tillfällen anbringat dränage i min pankreas för att dränera ut olika vätskor ur min buk till tolvfingertarmen. Den första versionen av införandet av stent i min bukspottskörtel blev inte helt lyckad då det visade sig att den hade började glida ur sitt läge i riktning mot tolvfingertarmen. Detta innebar att jag började må förhållandevis sämre igen med en ny inflammation i buken som följd. Det stent som satts in tidigare togs bort med ERCP tekniken och 2 nya etablerades för att säkerställa att dränaget skulle kunna fungera mer optimalt och ändamålsenligt. Efter det att dessa stent hade installerats började mitt tillfrisknande att gå åt rätt håll. Det var dessa stent som skulle avlägsnas som en sista behandling på min långa sjukdom som jag drabbats av.

Den här gången var det min första överläkare som skulle genomföra detta ingrepp med ERCP. Även nu blir man sövd och man får ligga i huvudstupa sidoläge för att enklare komma åt de stent som skulle tas bort i min buk. Det som är det värsta med denna typ av ingrepp är att man blir sprejad med en bedövningssprej som smakar bananlikör. Inte särskilt gott men nödvändigt i förberedelsearbetena. Återigen så blev jag inskriven på min gamla avdelning. Inte samma rigorösa hygieniska förberedelser som vid titthåls operationen men en dusch innan operation fick jag allt kosta på mig innan det var dags att bli transporterad till operation. Under själva ingreppet blir man genomlyst med röntgen utrustning så att man även utifrån kan se var man är lokaliserad i bukhålan allt för patientsäkerheten även om man har en kamera i ändan av endoskopet som man för in genom halsen ner i matstrupen via magsäcken för att komma fram till bukspottskörteln där stenten skulle tas bort.

Även detta ingrepp förlöpte utan incidenter. Fick inte äta fast föda när jag kom upp på avdelningen igen efter genomfört ingrepp. Mådde bra och förväntades att få gå hem dagen därefter. Blev under tiden försedd med dropp. Påföljande morgon på ronden så fick jag besked om att man hade spolat några gallgångar som man kunde se att de behövde ”sotas” eftersom de var lite för långsam hastighet i dessa. Det var det hela nu var jag faktiskt färdigbehandlad dvs. det har gått ca ett år sedan jag tidigare insjuknade 2011. Fick sedermera åka hem med tricken där min dotter mötte upp med en bamsekram.

 
 

Etiketter: ,

Att ta bort gallblåsan med titthålskirurgi – kan verkligen rekommenderas!!

Efter det att jag hade kommit tillbaka till storstan, påbörjat ett nytt  jobb, så var det dags att planera in den näst sista delen i min behandling. Att ta bort gallblåsan.

Hade en grundlig diskussion med min överläkare. Vi diskuterade vad och hur påföljande operationer skulle göras. För att göra allt i rätt ordning skulle därmed gallblåsan först tas bort för att därefter ta bort mina stent genom metoden ERCP som jag hade inplanterade i min pankreas. Annars kunde man få vissa konsekvenser om man gjorde annorlunda med problem att gallblåsan skulle skrynkla ihop med följdkomplikationer som man givetvis vill undvika. Jag hade fått utstå tillräcklig pina i min tidigare vistelse på sjukhuset. Om detta var vi rörande överens om behandlingsgången. Inga problem. Vidare diskuterade vi vad som skulle hända om titthålsoperationen inte skulle fungera, vilket den gör till 99 %, så innebar det att man får tillgripa en bukoperation genom att öppna buken, något som man är mindre intresserad av att få som konsekvens. Inplaneringen av gallblåseoperationen med titthål skulle ske efter det att jag skulle bevista ett 25-års jubileum nere i Tylösand innan dess. Det villa man ju inte missa.

Men först skulle jag besöka sjukhuset för att göra en sk. pre-operation, dvs. kontrollera alla mina värden så att inga överraskningar skall inträffa då man genomför den faktiska operationen – i mitt fall en titthålsoperation. Allt såg bra ut och jag kunde lämna sjukhuset efter ett kort besök. Man kollade bl.a. om mina tänder satt fast, vilket de gjorde.  Men varför då kan fråga sig?   Jo det har att göra med, när man blir sövd under operationen, att man kommer att bli intuberad dvs man för ner ett rör i munhålan för att säkra andningsvägarna när man är sövd. Kan redan nu säga att jag hade inga problem med detta efter operationen. En del personer upplever at man får ont i halsen och får eventuella skador i halsen etc. som givetvis går över efter ett tag.

Dagen för operation närmade sig. Skall i sammanhanget informera om att jag aldrig har blivit opererad förr. Det värsta jag varit med om är när hörselfrämjandet på 50-talet for runt i skolor och testade hörseln på alla som gick i skolan. I mitt fall hittade man att jag hade sämre hörsel på vänster öra. Min mor tyckte att jag lite för ofta svara ”va” när hon till talade mig när jag var en liten grabb. Detta resulterade i att jag fick åka till Sundsvalls sjukhus från min hemort som på den tiden var Härnösand med min mor för att ta hål på trumhinnan där det visade sig at jag hade ”beck” i mellanörat vilket säkert härrörde sig från tidigare öroninflammationer. Då var jag riktigt rädd eftersom jag skulle sövas med på den tidens narkos var eter. Jag kom ihåg när jag låg på operationsbordet att  jag fick räkna baklänges från 100 och vad jag minns hann jag till 89 eller 90. Dagens narkos går betydlit snabbare. Man säger att man startar sövningen och vips är man borta utan att man vet om det.

Tillbaka till dagen då jag skulle opereras med titthålsoperation för att avlägsna min gallblåsa. Hade kvällen innan hemma, fått en speciell tvål som man skulle tvätta sig med och at man skulle ha rena sov kläder och sängkläder för minimera risken för inflammationer. Samma procedur skulle göras på morgonen innan jag åkte iväg till sjukhuset för att läggas in för kommande operation.

Blev skjutsad av min fru till sjukhuset för att minimera eventuella smitthärdar som naturligt finns närvarande på tunnelbanan. Åkte upp till 8:e våningen och anmälde mig i receptionen. Kom in på vårdavdelningen, den gamla, där alla kände igen mig från personalen – fattas bara. Ett glatt mottagande mötte mig och jag fick byta om till sjukhuskläder i detta fall med en operationsrock som är öppen baktill. Fick låsa in mina tillhörigheter för att sedan bli uppkopplad med dropp i väntan på operationen. Efter ca 1 timme var det dags att bli förflyttad ner till operationsavdelningen med alla de förberedelser som hörde därtill. Bl.a. kom en av mina läkare, en kvinnlig, och hälsade för att därefter rita med spritpenna var varje titthål skulle anbringas. Sedan såg jag inte till henne mer. Jag visste dock att det var hon som skulle operera mig och bli assisterad av min överläkare under själva operationen. Kändes mycket bra att var i händerna på 2 mycket seriösa kirurger som skulle genomföra denna typ av titthåls operation. Blev efter ytterligare väntan transporterad vidare till det allra heligaste dvs. förrummet till operationssalen med ett antal luftslussar som passerades på vägen in. Där vidtogs ytterligare inkopplingar av olika instrument för mätning av olika värden på mig för at ha koll på hur jag mår under själva operationen. Det som är lite märkligt är att man träffar inte de som skall utföra själva operationen utan det är en väldig massa andra personer som fixar och trixar med förberedelserna innan operationen, sedan blir man sövd – och det går snabbt – tills dess att man vaknar igen och inte har en blekaste aning om vad som hänt i mellantiden. Vaknade upp och man visade stolt upp min gallblåsa som var mörkröd till färgen och droppformad så vitt jag kunde uppfatta den i mitt lätt omtumlande uppvaknande. Allt hade gått enligt plan och inga komplikationer hade tillstött alls. Man hade hittat en liten sten i en gallgång. Det var allt. Blev därefter transporterad upp till min avdelning och mitt rum för att vila en stund. Blev förvånad då man inom max 2 timmar frågade vad jag ville ha för mat att äta. OK fast föda så snabbt. Givetvis antog jag utamningen och beställde pannkaka med jordgubbssylt och vaniljglass. Smaskigt värre.

På ronden efterföljande dag på förmiddagen träffade jag opererande läkare och hon sa att allt hade gått perfekt. Om inga komplikationer tillstötte så skulle jag få åka hem på eftermiddagen vilket åxå skedde.

Som sagt titthåls operationer –  kan verkligen rekommenderas!!

 
 

Tillstötande problem efter en komplicerad sjukdomsbild

Ja så var det dags att sluta cirkeln i den sjukdom, Pancreatit dvs. akut bukspottskörtelinflammation, som jag tidigare drabbats av under 2011-2012.
Jag fick ju en akut gallblåseinflammation under sommaren 2012 med besök på akuten på Norrlands Universitets Sjukhus.

Anledningen till detta akuta sjukdomstillstånd hade at göra med att jag ätit kallrökt lax dagen innan. Givetvis skulle jag inte göra detta eftersom man hade sagt till mig på S:t Görans Sjukhus att undvika rökt mat. Ja det är mycket man skall tänka på i varje givet ögonblick. Gjort var gjort och jag fick på kvällen dagen efter ont som fan i magen. Ringde 112 för att höra om det fanns en helikopter i närheten. Jodå det fanns men den var belagd med flygförbud eftersom vädret var för dåligt med kraftig vind och dålig sikt. Att åka färja var inget alternativ eftersom Färjan ligger på fastlandssidan och det skulle ta en evinnerlig tid att komma över kvarken.Fanns det nått alternativ då månne? Jo efter lite koll kunde man konstatera det fanns en kustbevakningsbåt som var ute i västra kvarken och skulle kunna anlända till ön inom 45 minuter. Den tar vi sa jag spontant och så fick det bli. Vi åkte med bilen ner till färjeläget på ön för att invänta kustbevakningens båt. Den dok upp i skymningen och la till vid en av pirarna. Sa hej till de mina och klev ombord på kustbevakningens båt. Vad jag reflekterade över var att det var 4 man ombord på denna båt. Tänkte lite stillsamt att det var värst –  måste man vara 4 man att köra denna båt som visade sig vara sprillans ny just levererad och man ville givetvis prova på att lära känna båten eftersom detta är en helt ny båttyp som kustbevakningen har inhandlat. Detta var exemplar nr 4 som man hade fått till sig i västra kvarken. Båtskrovet var byggt i glasfiberarmerad plast i Polen där som resten av båten har byggts upp i Rotterdam med en motorbestyckning med 2 Volvo Penta dieslar om 350 hästar vardera och god för 65 knop dessutom helt överbyggd med bästa möjliga komfort inne. Verkade vara mycket lät att manövrera varför jag fick klart för mig att det är svängbara propellrar under båten som gör den därmed blir mycket lättmanövrerad. Vi lämnade ön och blåste rätt västerut i ca 35 knops fart med en sydlig styv kuling, som är en lite besvärlig sjö i västra kvarken som vi givetvis intensivt diskuterade under överfärden. Jag fick möjlighet att vägleda lite eftersom jag verkligen kan denna rutt. Väl framme fick jag lite assistans att hoppa i land eftersom det var väldigt lågt vatten varför vi la till alldeles invid färjans akter mot kajen. Tackade för en spännande överfärd, inte många har haft förmånen att åka med i en sprillans ny kustbevakningsbåt av denna typ, men det har jag fått uppleva om än med en del smärta i buken. Nu återstod att invänta en ambulans som skulle ta mig till NUS akutmottagning. Den dök upp inom en  kvart. Tackade gänget på kustbevakningen för hjälpen med överfärden och äntrade ambulansen. Blev väl omhändertagen där medföljande sjuksyster, manlig sådan, som direkt började ta olika prover med uppkoppling till NUS med EKG etc. Värdena som kunde kollas direkt såg bra ut. Dock kunde man inte avläsa CRP-nivån dvs. sänkan. Det fick anstå tills dess att jag kom in på akuten men proverna var redan tagna för analys i ambulansen.

Resan med ambulansen förlöpte utan incidenter. In på akutmottagningen där ytterligare undersökningar vidtogs efter det att man frågat ut mig. Berättade givetvis om mina tidigare äventyr i form av 201 dagar på S:t Görans sjukhus och man skulle be att få upp min journal. Nämnde att den är nog ganska omfattande och man nickade instämmande. Blev efter det att jag kommit upp på en vårdavdelning kallad till CT, Computed Tomography även kallat Dator Tomografi, för kontroll av misstänkt gallblåsa. CRP-värdena var givetvis förhöjda på nivån 190. Dit fick jag gå med ledsagare. Detta var något nytt för mig. Det hade aldrig inträffat på S:t Görans, då blev man skjutsad i sin sjuksäng till CT:n. Men jag var ju i så pass god kondition så det var ingen fara på taket. Efter genomförd CT-undersökning gick jag tillbaka till min vårdavdelning åter igen med ledsagare så att man inte skulle gå vilse i alla korridorer. Åter till avdelningen och förberedelser med dropp genom applicering av PVK, Perifer Ventrikel Kateter. Därefter lämplig form av antibiotika med dropp samt glukoslödning i form av dropp. Återstod att ligga och snacka med rumskamraten. Rummet var ett 2-manna rum till skillnad från det jag var van vid tidigare sjukhusvistelser. Därefter var det bara att säga god natt efter att ha informera mina närmaste om läget som man uppskattade givetvis och att allt var under kontroll.

Journalen hade man lyckats få fram till morgonen därpå och när ronden så småningom kom så hade man studerat CT-bilderna och kunnat konstatera att det fanns en tillstymmelse till liten gallsten och att gallblåsan var inflammerad. Detta alltså som en följd av att jag hade ätit kallrökt lax till middag tidigare. Fortsatt dropp och bara flytande föda och observation var rondens besked samt normal medicinering förutom blodtryckssänkande. Fick Insulin intermuskulärt för att hålla blodsocker nivån i schack. Passade på att röra på mig med min ”betjänt”, droppställningen, för att hålla igång. Min Överläkare på S:t Göran sa att ”din värsta fiende är din säng så håll dig så ofta borta ifrån den och rör på dig” hörde jag som förmanande röst i mitt huvud. Givet att man lyssnar på expertisen. Lite kommunikation med telefonen samt plattan som jag hade med mig i ryggan. Här hade man faktiskt W-lan för patienterna så man kunde koppla upp sig och maila samt läsa nyheterna. Ett framsteg inom svensk sjukvård. Det är alltid intressant att se hur man sköter mathållningen p olika sjukhus. Här på NUS lagar man maten själv i köket. Ingen Micromat här inte. Rejäl mat som jag fick åtnjuta till dagen därpå. Överläkaren på ronden sa mycket tydligt att man hade forskat på detta med gallblåsor och med bestämdhet på finlandssvenska hävdade att den skall man absolut avlägsna med det snaraste. Detta tyckte han var en uppgift att sköta på mitt hemmasjukhus. Det hade ju varit planen enligt tidigare men eftersom vi inte sett att gallblåsan hade haft några tidigare hyss för sig så kunde det anstå, men nu hade det kommit i en annan dager så nu skulle den bara väck. Mer om detta i en särskild berättelse.

Nu var det dags att planera för hemfärden till ön igen till de mina. Detta löstes genom att få dela en sjuktransport till färjeläget där de andra skulle vidare till Antnäs. Funkade över förväntan och jag kunde utan problem åka med Öfararen tillbaka till ön där jag blev glatt emottagen av familjen samt släkt och vänner.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 2013/03/09 i Faktareflektioner

 

Sommaren 2012 en återblick.

Dags att tänka tillbaka för att reflektera över vad som hände sommaren 2012. Som vanligt var det återigen hög tid att åka till Norrland för att kolla att husen där stod kvar. Innan dess hade vi haft ett litet snärjigt uppdrag att finna lämplig färg att måla om socklarna på både garaget som huset i Jämtland. Vi hade tagit färgprover tidigare genom avskrapningar och lösa färgfragment. Detta material använde vi för att ta reda på vilken sorts färg som var lämpligast att använda. Det var inte intressant av att behöva måla om socklarna med en färg som efter några år måste målas om igen pga. fel färgval.

Jag och Dotra besökte Flügger färg på hemorten. I färgaffären hade man ett litet kemi-kit för att dels utröna vilken färg som använts tidigare samt vilken kulör som mest överensstämde med den gamla färgen. Vi bestämde oss för en kulör som vi kände mest för, dock med den lilla detaljen att just den färgen hade man inte i denna butik. VI fick förslag på en annan butik som vi givetvis besökte på stört. Emellertid kunde man där konstatera att den sannolika färgen skulle vara av typen silikat, som man givetvis inte hade i just denna butik, men som fanns på en annan butik som vi fick en vägbeskrivning till. Vi for vidare med bilen och kände att just denna butik i Solna var den rätta med de rätta sorternas färger. Vi beskrev vårt behov och våra tidigare besök på andra Flüggeraffärer, där man log lite och förstod vårt problem. Vi hade tidigare uppskattat att grundmurarnas yta var ca 65 m2. Två strykningar rekommenderades med silikatfärgen och vi införhandlade 2 stycken 10 liters färgburkar. Nu hade vi handlat det mesta inklusive penslar, rollers och rollerfärgfat samt maskeringstejp den blå typen som är den allra bästa.

Nu vidtog den mest spännande utmaningen. Skulle vi kunna åka med Priusen med all packning som skulle med inklusive 2 planterade blomlådor och allt annat som skulle med upp dels till Jämtland dels till Ön. Priusen är mycket snålare med bränsleförbrukning än Cittran. Började provpacka med hänsyn tagen till att vi detta år var tre vuxna plus katten i bur. Hur får man ihop detta i en bil som uppfattas som bra mycket mindre bil än C5:an. Testning av både det ena och det andra med ett resultat som var förbluffande. Allt gick in även om det var knöktrångt. Vi använde alla, och då menar jag alla utrymmen som fanns tillhanda i Priusen, såsom mittfacket mellan framstolarna som fick härbärgera några förpackningar med krossade tomater. Skulle bli intressant att se vilken förbrukning som vi kunde förvänta oss för Priusen. Resultatet var förbluffande. I 105-tempo för det mesta kunde vi ta oss 50 mil norrut med en förbrukning på endast 0,47 l/mil. Otroligt med tanke på hur mycket packning som vi hade med. Prisse hade vissa problem med bilåkandet som inte utvecklades helt och hållet utan han undvek att spy såsom han brukar på ett väldigt exakt angiven plats, dvs norr om Ytterhogdal just innan man kommer fram till den nya rakan innan man kommer fram till Överhogdal. Duktig katt kunde vi konstatera. Han skötte sig exemplariskt denna gång. Resan till Jämtland gick för övrigt utan några problem. Jag för min del mådde väldigt bra efter min tidigare eländiga sjukdom under innevarande och föregående år. Hade för övrigt tidigare levererat två tårtor till personalen på avdelning 38 som jag tror uppskattades mer än väl. Vill även passa på att nämna den fantastiska återhämtning som jag upplevde på det rehabställe där jag lyckades återuppbygga min kropp faktiskt till ett bättre utförande än innan jag blev sjuk.

Installerade oss i huset när vi kommit fram och tömde bilen på allehanda grejor samt ompackning inför den kommande resan till ön. Så var även detta fixat och klart. Lite rundvandring runt huset för att kolla upp hur mycket som behövdes fixas utvändigt förutom målningen av husgrunderna. Lite kvällsfika med te och mackor innan vi stupade i säng inför morgondagens utmaningar.

Vid ett tidigare besök i Jämtland hade jag spacklat på framförallt garagehusgrunden med betongfix eftersom det var både sprickor och eroderade partier som behövdes bättras på.

Följande dag besökte vi en av grannarna och frågade om vi fick låna några plankor som han hade upplagda i ett virkesförråd. Inga problem, så vi bar iväg 2 plankor för att kunna vika undan växter som växer runt huset för att komma åt att måla innaför dessa. Lite förberedelser inför målandet av husgrunderna.

Dotra fick den mindre rollern och pensel varpå vi angrep dels garagets dels husets husgrunder. Färgen var, som man sa på Flügger, lättarbetad vilket stämde på pricken. Vad vi hela tiden fick parera var den nederbörd som till och från störde arbetet med att måla. Eftersom färgen är vattenlöslig vill man ju inte att den skall regna bort efter allt nedlagt arbete. Tycker att vi lyckades parera vädret ganska bra och arbetet med att stryka alla husgrunderna var avklarat på två dagar med ett intensivt målande från mig och Dotra med två strykningar runt om. Det knepigaste stället var under farstukvisten. Inte särskilt mycket utrymme där att verka på som Dotra fick ligga och måla under som inte var särskilt lätt, men hon kämpade på och lyckades över förväntan. Hon är en riktigt duktig arbetsmyra när hon sätter den sidan till med glimten i ögonen. Bort med alla maskeringar runt fönstren och husgrundmålandet var klart. Riktigt bra resultat tyckte framförallt jag och Dotra vilket även frugan kunde instämma i – och färgen räckte med en slatt över i en av 10 litershinkarna för ev. framtida bättringsarbeten. Skönt att detta var gjort.

Nästa projekt, som vi sannolikt skall köpa av en snickarhantverkare, är att göra om farstukvisten till modell ursprung à la 60-tal och allt byggt i lärkträ. Vidare kommer vi att måla om garaget eftersom det kommer att behövas.

Dagen därpå efter det att vi återlämnat plankorna till grannen fick vi tid över för diskussioner med frugans kusiner med lite kontroll att W-lanet fungerade till alla och enligt förväntan – vilket det gjorde. Kollade upp hastigheten och den hamnade på strax under 9 MBit/s, vilket är helt godkänt för en uppkoppling på kopparnätet med VDSL.

Dags att stämma av med E&E om det var läge för en gemensam brunch enligt tradition i samband med att vi skulle resa från Jämtland till Ön. Man hade ändrat och anpassat färjetiderna så att vi hade ytterligare en halvtimma att resa på till näst sista turen till Ön. Inga problem med brunchen. Vi räknade med att vara där mellan 09.00-09.30 påföljande dag. Packade det mesta i bilen på kvällen innan och ställde in det sista innan det bar iväg åt nordost från huset i Jämtland. Glömde inte att ställa fram soptunnan vid infarten till huset eftersom det var udda vecka nästkommande måndag då det sker tömning av sopkärlen.

Vi anlände till E&E 09.01 dvs. resan dit gick fortare än beräknat. Prisse klagade inte ett dugg utan sov mest hela tiden i bilen i sin bur. Vid ankomsten till E&E så fick Prisse givetvis gå fritt i huset och inventera som han brukar. Ett kärt återseende och särskilt för dotra som inte träffat E&E på några somrar då hon tidigare åkt med kusin S. för att fullgöra tidigare års arbetsveckor på hemmanet, dock inte detta år eftersom vi har en pågående klyvningsprocess för hemmanet på gång vilket innebär att någon arbetsvecka inte är utlyst detta år.

Brunchen var som vanligt överflödig med allehanda inslag av läckerheter och med diskussioner om både det ena och det andra och givetvis en hel del om den sjukdom som jag hade drabbats av tidigare. Nog om detta. Efter avslutad brunch tackade vi för oss och ställde kosan mot färjeläget i riktning mot Ön. Fick senare reda på av frugan till E, nämligen E, att prisse var en fantastiskt skötsam katt. Han hade gjort en 2:a bredvid toaletten på övervåningen. Eftersom det inte fanns någon låda att nyttja hade han vackert gjort detta på kaklet i stilla mod utan att markera detta mot oss. Bra gjort Prisse. Man blir bara så stolt över att du behärskar det mesta så sant som du är en innekatt.

Färden vidare gick åxå den utan incidenter. Mellantankning i Sollefteå efter 78 mil på en tank som rymmer 40 liter. Fantastisk låg förbrukning. Vidare färd möt Ö-vik där vi åt en minihamburgare på Max för att därefter ta oss mot residensstaden i Västerbotten. Dotra åt förresten en kycklingsallad. Vi hade gott om tid på oss innan färjan skulle avgå. Vädret var ganska blandat på uppfärden men tendensen var att det blev bättre och bättre ju längre norr och österut vi kom. Vi hade som sagt gott om tid på oss så vi packade ur bilen för att därefter parkera den på det vanliga stället som alltid, oftast, är tillgänglig. Därefter var det bara att vänta.

Eftersom vi hade en hel del packning med oss så inväntade vi in den ordinarie färjan även om vi hade kunnat åka med Öfararen som är backup till färjan. Det är dock ganska krångligt att bära ombord all packning på Öfafararen eftersom den inte är särskilt anpassad för att lasta på såvida man inte vill ha all packning nedstänkt och sjöblöt på grund av sjögången. Väl framme på ön var det bara att hämta Volvon som startade direkt och packa in allt för att åka upp till stugan. Vi hade blivit bjudna på middag av kusin S. med fru G. vilket alltid är trevligt dvs. att slippa laga mat när man väl är framme. Lika trevligt att under kommande middag kunna diskutera både det ena och det andra om vad som står på att göra i stort som smått – för det saknas aldrig arbetsuppgifter att fixa med på Ön. Bl.a hade nätbodens norra plåttak blåst av under den storm som hade varit i vintras som måste fixas till och återställas. Inga problem med detta. Den stora grupperingen inom hemmanet tog sig an detta arbete några dagar framåt utan knot och resultatet blev riktigt bra.

Tidigare i våras hade jag varit uppe med min kusin P och Dotra för att bland annat fixa med Flippern för att eventuellt sjösätta densamma. Sedvanlig koll av växelhusets oljenivå med påfyllning som vanligt. Osedvanligt lite att fixa detta år. Dock hade överliggaren gått av under vinterns stormar. Överliggaren sträcker sig från masten och fram mot fören. Detta hade medfört att det kommit in en del vatten i Flippern men det fixades genom att pumpa ur vattnet. Traktorn hade problem med att starta. Lyckades dock få igång densamma med uppladdade batterier, men den trilskades ibland, inte alltid, med att drevet från startmotorn inte ville gripa in på kuggkransen på svänghjulet i kombination med att solenoiden inte verkade stark nog att slänga fram densamma utan det bara klickade hela tiden. Det var viktigt att hålla igång traktorn och inte få motorstopp med denna insikt.

Kopplade traktorn till båtvagnen och så iväg för sjösättning av Flippern. Sjösättningen gick fantastiskt bra. Flippern flöt iväg och det var inga problem att lägga ut utliggarna senare för att angöra Flippern vid dessa. Här deltog min Kusin P och Dotra som assisterade mig vid sjösättningen. Som vanligt var det förhållandevis lågt vattenstånd vid sjösättningstillfället vilket innebar att man blir tvungen att köra ut båtvagnen ganska långt ut för att få Flippern att gå flott. När väl Flippern hade flutit iväg från båtvagnen så tankte jag att det bara återstod att köra upp traktor och båtvagn på land.

La in ettan i lågväxelläget och inget hände överhuvud taget. Det bara snurrade men inget driv framåt. Provade att backa ut ytterligare med begränsad framgång. La in tvåans växel med samma resultat traktorn rörde sig inte ur fläcken. Vad i hela helvetet hade hänt. Provade att ringa K men han ansåg att hans traktor inte var stark nog för att dra upp mig med båtvagnen där bak.

Provade att ringa V vår ständiga räddare i nöden. Tutade upptaget hela tiden när jag ringde på V´s mobil. Provade flera gånger, fortfarande upptaget. Till slut var jag tvungen att kolla upp om jag hade rätt mobilnummer till V genom att ringa 118118. Jo det var rätt nummer. Provade igen och fick till slut kontakt. Beskrev mitt prekära läge och V sa att han kunde vara nere på två röda. Ta mej fan det tog bara tre röda när vi hörde honom komma med sin traktor i full fart. Tidigare hade jag med uppkavlade byxben lyckats ta mig fram till motorhuven avvaktande V´s ankomst. V backade sin traktor ner mot vattenbrynet. När V steg ur sin traktor, en sexcylindrig diesel av fabrikat New Holland en rejäl traktor minst sagt och hög som ett höghus i jämförelse med våran Volvo Buster 400, stannade han till och sa att nu måste han först göra en sak först varpå han tog fram sin smarta mobil och fotade av mig där jag satt på traktorhuven, Lite pinsamt tyckte jag varpå jag sa att han inte fick lägga ut detta på Facebook, vilket han lovade att inte göra.

Resten var bara att koppla på ett dragtåg och så iväg upp på land med hela ekipaget. Kunde konstatera att det hade kommit in vatten till kopplingen så att det inte blev nån friktion mellan svänghjulet och lamellerna på kopplingen. Det räckte med att låta traktorn stå på tomgång ett tag och dränera ut vattnet för att därefter åka därifrån även om det kändes som om traktorn hade blivit utrustad med en momentomvandlare dock utan automatlåda. Efter det att jag parkerat båtvagnen på gården åkte jag ner till hamnen för att göra en kort provtur med Flippern för att förvissa mig om att allt stod rätt till samtidigt som det gav en signal till alla andra som har båtar i hamnen att man fick klart för sig vilken båt som är den bästa och snabbaste av alla katergorier.

Åter till sommaren 2012 då jag besökte K för att kolla läget med hans vänsterarm om den hade blivit bättre med tiden. Jodå bättre men inte ok. Hade fortfarande svårt att ta barréackord dels på sin röda Hagströmgitarr och därmed även hans 12-strängade gitarr eftersom den kräver ännu mer power när man skall spela. Vi bestämde även att rikta om radiolansändarna på skolan eftersom de verkade ha kommit ur riktning för den kraftiga storm som varit i vintras.

En av våra kunder blev jättelycklig då han fick tillbaka sin internetaccess igen. K som är lite känslig för höjder och skall absolut inte gå och balansera på plåttak assisterade mig med hur mottagningen såg ut samtidigt som jag på taket vred om hela masten för att få sändarna att riktas rätt igen. Inte särskilt svårt men man får passa sig uppe på taket så att man inte drullar ikull med konsekvenser som jag inte vill nämna i detta fall. Allt gick över förväntan och vi passade även på att kolla upp hur internetförbindelserna fungerade hos respektive kund till deras fulla belåtenhet. Ett problem, som vi kunnat konstatera tidigare, är att den centralutrustning som dels strömförsörjer repektive sändare dels håller ordning på alla sändarna så att de inte stör ut varandra genom att man fördelar trafiken med en GPS-mottagare har slutat att fungera. Det var ett tidigare åskoväder som slog ut all ström på ön och som även gjorde att vår åsksäkring sannolikt fick sig en kyss.

Givetvis skulle min tremenning U komma på besök även denna sommar. Som vanligt skulle han teckna med olika motiv på Ön med sina kolstiftsteckningar. U lyckades sälja alla sina tavlor inklusuve ett antal beställningsverk som även fick utgöra grädde på mosset.

Middagen var en trerätters där Dotra stod för de mesta av anrättningarna som uppskattades av oss alla. En riktigt trevlig samvaro som vanligt enligt tradition. Som vanligt åkte U hem innan visfestivalen tog sin start och jag såg till att skjutsa honom med bagage till färjan enligt tradition.

Det är traditionerna man skall bevara och variera innehållet. Det är faktiskt det viktigaste i livet som gör att man mår fan så mycket bättre än om man inga traditioner hade att längta till.  Därför är vi mycket noga med att hålla på traditionerna oavsett vad detta är till tema eller vilka som närvarar vid varje tillställning. Dessa traditioner har jag särskilt börja att prioritera efter min långa sjukdom då jag gick miste om många tillställningar som jag i efterhand har förstått den viktiga betydelsen av.

Dagen innan hade P & U, vänner till oss, hört av sig att de var i närheten, närmare bestämt i Uleåborg i Finland. De undrade om de kunde få komma och besöka oss på ön. Blev givetvis mycket glad över att de hörde av sig och välkomnade P & U på direkten. De skulle stanna ett dygn.

Lite bråttom att fixa fram både det ena och det andra men det lyckades igen. Dotra och jag for till affären och inhandlade olika delikatesser som skulle utgöra middag och en kommande frukost. Det var ett kärt återseende när de anlände med samma båt som U just skulle åka med. En trevlig middag avhölls hemma hos oss med en kortare promenad i närskapet för att visa på våra släktgårdar på ön.

Frukost på morgonen med en därtill promenad runt på ön med beskrivning av alla gamla som nya företeelser som finns och funnits på Ön. Avnjöt en lunch tillsamans på Panget i gassande sol på utealtanen. Vi återvände till vårt hus för att inta lite eftermiddagsfika för att sedan skjutsa ner P & U till färjan på eftermiddagen. Innan de väntade på avfärd med färjan tog jag och P en kort tur ut mot östra sidan av ön med Flippern för att P skulle få uppleva lite av naturen och farttjusningen i 42 knop. P var klart upprymd av denna lilla tur.

Givetvis skulle vi även i år ha en surströmmingsskiva enligt tradition i Storstún för gänget och några övriga utvalda sedan förra året. Bjöd även in min äldsta kusin K och hennes make H. Det tackade nej enär de skulle åka norrut för att traditionsenligt fira sin bröllopsdag den 51:a i ordningen. Bjöd även in min tremenning G med hennes make L. De kunde dessvärre inte närvara eftersom G blev otroligt förkyld samma dag som surströmmingssskivan skulle avlöpa.

Fixade med högtalare som jag lånade av K för att koppla till min 5-strängade elbas av fabrikatet Yamaha. Hade inte tagit med min Takamine gitarr eftersom den inte rymdes i Priusen från storstan varför jag tog min gamla restaurerade gitarr som jag hittade på Lövstatippen som K och/eller G skulle kunna spela på efter det att vi hade avnjutit surströmmingen under formen Un-Plugged. Kalaset arrangerades av mig med karaktären knytkalas där jag var samordnare för att få alla detaljer på plats när det var dags. Hade för tillfället tidigare inhandlat alkoholfria nubbar av typen ”Fyrar” i en fyrpack liknande skärgårdsnubbar men utan alkohol. Ställde av trogen vana in dessa i frysen.

Det beslut jag tidigare tagit att hädanefter ha ett nyktert leverne innebär därmed inte att man behöver avstå från de traditioner som vi har utvecklat under årens lopp. Det finns alternativ som gör att man inte behöver känna sig utanför men med den fördelen att man mår fan så mycket bättre dagen efter än alla de andra som deltar på en surströmmingsskiva av denna dignitet. I kombination med alkoholfri öl, gärna av sorten Weihenstephaner så är man helt med i matchen dagen efter –  det kan min kusin P intyga när jag mötte honom dagen efter.

När jag sedermera tog ut ”mina” nubbar ur frysen kunde jag konstatera att alla korkarna hade ploppat ur flaskorna och att en sträng av fruset vatten, dock kryddat i fyra olika sorter, hade stigit upp ur var och en av flaskhalsarna med ca 1,5 centimeter. Inget problem med detta. Bara att kapa bort strängarna och återmontera korkarna för att därefter packa allt i en korg och ställa kosan mot Storstún vid pass 19.00. Skivan blev som vanligt helt lyckad och stämningen var på en hög nivå som förväntat. Till kaffet blev det lite lirande på gitarr och bas med sång därtill.

Vi hade ett litet beting att avhandla vad avser att underhålla huset på ön. Detta år hade vi bestämt att vi skulle ta oss an fönstren och fixa till dessa med nya glasrutor som spruckit samt ommålning och omkittning av all rutorna. Första fönstret som vi skulle fixa var det fönster som finns i Dotras sovrum på övervåningen. Bort med ett fönster i taget och in med myggfönster tills dess att fönstret var fixat med alla de arbetssteg som det skulle bearbetas med. Skrapning av fönsterbåge, bort med allt gammalt kitt samt byte av ett glas som tidigare spruckit, grundmålning in- och utvändigt samt efter det att grundfärgen torkat vit färg på insidan och antikblå färg på utsidan. Dessa arbetssteg tar mycket tid i anspråk om resultatet skall bli det optimala, vilket vi i efterhand kunde konstatera att så var fallet.

Kan bara konstatera att man inte är någon glasmästare av rang eftersom man dels inte har en glasskärare, som jag dock lyckades hitta på byn efter idogt letande dels inte har tålamodet att få till ett helt glas utan att det går käpprätt åt helvete i sista stund när man tror att man äntligen lyckats. Gav upp efter tre tappra försök. Vi mätte upp glasen för tre fönster och beställde av glasmästeriet med tre omgångar av varje dimension. Visst det är dyrt med glas, men vad fan, man kan ju inte ha fönster utan glas så som det blåser med tillhörande nederbörd och allt vad det får för konsekvenser för ett hus. Det är bara att gilla läget.

Vi fick åka in till stan med 7-färjan på morgonen med hela familjen utom katten Prisse för att återvända med 11 färjan så att inte hela dan skulle gå åt. Toleranserna på de mätdata, som vi tidigare hade upgett  till glasmästeriet, var lite så där så vi fick karva ut i fönsterbågarna med ett stämjärn för att glasrutorna skulle falla på plats med ett klonk.

Nämnde tidigare att vi skulle fixa plåttaket som hade blåst av nätboden. Detta ordnades av mig och kusinerna S och K med stark hjälp av K´s fästman S. Jag och fästmannen S var uppe på taket och spikade tillbaka takplåtarna av den gamla galvaniserade sortens pannplåt med galvade spikar utrustade med en plastbricka för att inte få anliggning mellan plåten och spikhuvudet. S och K assisterade oss på taket med att skicka upp plåtarna från marknivå till taknivå. Vi hittade givetvis de gamla spikarna som vi belsöt att inte återanvända. Dessa hade en bricka utförd i bly. Märkligt nog så verkar det inte uppstå galvanisk korrosion mellan galvaniserad pannplåt och bly såvitt vi kunde konstatera. Jobbet var fixat på ca två timmar och som dokumenterades med ett fotografi på vederbörligt sätt.

Sönnerts Grunnkall’n. Det har av H, make till min äldsta kusin K, under ett antal år – minst 15 – funnits en önskan att få åka till den södraste av alla grund i Ö-systemet på Ön genom att beställa en åktur med Flippern, ställa sin gummistövel på Sönnerst Grunnkall’n för att därefter åka tillbaka till ön. Givetvis kunde man göra en avstickare till den sydligaste ön i denna Ö-kedja för att avnjuta medhavd picknick.

Jag lovade att fixa detta och vi kollade väderutsikterna för att hitta den optimala dagen för en sådan utflykt som spikades till en torsdag då väderutsikterna skulle vara klart väder med lätt bris allt enligt www.yr.no. Lite planeringsarbete vidtog. Kollade upp och la ut en planerad rutt på Kartplottern och kunde konstatera att det var ca 15 nautiska mil enkel resa. Med en förbrukning på maximalt 2 liter/distansminut innebar detta att jag måste ha med åtminstone 60 liter bensin med lite marginal, säg 80 liter totalt. Åkte ner till affären för att tanka upp efter det att jag hämtat 4 stycken 20-liters Jeepdunkar för att bunkra upp inför avfärden. Kunde konstatera att man hade ingen soppa i den stora tanken på affären. Dock visade det sig att man hade tömt det sista i Jeepdunkar och det fanns faktiskt 5 stycken som var nästen helt fyllda, Köpte allt efter att jag kollat att det var bensin i dessa och inte diesel.

I Flippern har vi en dagtank på 30 liter som vi normalt använder för kortare turer som är mindre än ca 10 distansminuter. Nu skulle vi åka betydligt längre non-stop. Tänkte att det var mer ”praktiskt” att fylla upp den stora tanken som rymmer ca 175 liter med 80 liter 95 oktanig bensin. För säkerhetsskull såg jag till att även fylla på k-sprit för att fånga upp eventuell kondens i tanken sedan tidigare. Hade frågat om K ville följa med på denna tur vilket han gärna ville. Allt var förberett på onsdagen inför torsdagens avfärd som var planerad till 09.00. Innan dess hade ryktet gått och det blev totalt 9 personer som ville följa med till Söderst Grunnkallen resan.

Var nere vid Flippern vid åtta-snåret på torsdags morgon för att förbereda avfärden med kartplotter, dynor att sitta på, flytvästar, paddel för alla eventualiteter, koll av att draggen var i sin ordning etc. Packade ner picknick i förpiken som jag och Dotra hade med oss. K ringde strax därefter innan avfärd och sa att han problem med kistan varför han avstod att följa med.

Vid nio-draget anlände resten. Det finns i Flippern ett system med ventiler för bränslesystemet, min egen konstruktion, där man välja mellan dagtanken och den stora tanken genom att manövrera två kulventiler i sekvens.Hade innan dess startat upp motorn för att ha den uppvärmd innan avfärd med bränsleförsörjning från dagtanken. I samband med att vi kastade loss så switchade jag tankar till den stora tanken för att ge oss av mot Sönnerst Grunnkall’n. Efter ca 200 meter utanför pirhålet började motorn att hacka för att sedermera stanna helt och dö totalt. Efter att ha provat att återstarta motorn ett flertal gånger fick vi ge upp denna färd för att koncentrera oss på att komma till hamn igen på Ön.

Ringde ett antal personer för att be om bärgning inklusive V. Han sa att han bara skulle köra lite varor till Panget så skulle han komma ut och bogsera oss till hamn igen. Lite oroliga blev en del av passagerarna eftersom vi drev en del mot land. Hade givetvis kunnat kasta ut draggen men bedömde inte att det var någon fara i sig så vi tog fram paddeln för att hålla oss på behörigt avstånd från storstenar vid strandlinjen. En iakttagelse som är lite märklig, när man ligger med båt i stiltje, så förvånas man av att det trots allt upstår sjöhävning även om det inte försigkommer någon båtttrafik samtidigt som det är kav lugnt på vattnet.

Helt oförhappandes kom det plötsligt ut en gummibåt med tvåtakts inombordare genom pirhålet ut till vår undsättning och bogserade oss tillbaka till vår båtplats. Det var några personer som tillhörde en närbelägen båtklubb. Vi tackade för deras insats för att därefter packa ur Flippern och åka hem efter det att vi surrat Flippern vid båtplatsen. Lite senare innan jag vi lämnade Flippern för dagen dök det upp en manlig person som började att ifrågasätta både det ena och det andra som exempelvis att man hade sett att en av oss i Flippern inte hade flytväst. Det förnekades av mig kategoriskt. Vad man kanske inte såg var att jag har en uppblåsbar flytväst som på avstånd inte syns så väl som kan vara en förklaring på den påstådda iakttagelsen från båtfolket. Vidare frågade samma person om vem som hade ansvaret för denna båt varpå jag svarade att det var jag och påpekade samtidigt att jag har skepparexamen för utomsjöbruk av fritidsbåt. Informerade dessutom att vi hade planerat att åka till Sönnerts Grunnkall´n vilket han tydligen visste var det var och började i och med den information han fått att sluta ställa för oss ovidkommande frågor enär han fått de svar som tydligen räckte. Vi tackade återigen för den hjälp vi fått i samband med den bogsering vi tidigare erhållit till hamn och vår båtplats. Nog om detta.

Givetvis var alla lite besvikna för att resan fick ett så snöpligt slut. Detta har aldrig inträffat förr med denna motor sedan Flippern var nyrenoverad 2003 med ny motor och allt därtill, se tidigare berättelser om detta äventyr. Började att fundera över hur mycket vatten jag handlat bensin för på affären. Om det var på det sättet så var det jävligt dyrt vatten jag inhandlat till ett literpris av 17,50 kr/liter. Inte mycket att bråka om utan nu gällde det att få igång motorn igen.

Ringde K – som fortfarande hade ont i kistan – och berättade om situationen varfefter jag själv åkte ner till Flippern för att se varför motorn inte ville starta. Skiftade om bränslesystemet till dagtanken och såg till att tömma bränslesystemet på vatten. Och nog fanns det vatten i bränslesystemet alltid, massor av vatten. Tog även bort alla tändstiften efter det att jag demonterat tändspolarna på varje tändstift utom babords nedersta tändstift som jag inte demonterade eftersom  jag inte ville riva den nedre motorkåpan. Tomkörde motorn utan tändstift för att blåsa rent bränslesystemet på vatten. Återmontage av stift och tändspolar utan skillnad i resultat. Motorn ville helt enkelt inte starta överhuvudtaget.

Åkte hem och tog kontakt med servicefirman Sjö & Snö som jag hittade på nätet efter att hade googlat. Berättade om problemet som jag drabbats av via ett mail för att sedermera prata med Sjö & Snö´s ägare om hur man skulle kunna få igång motorn.

Man kan inte lämna en 4-taktarmotor med insprutningssystem som innehåller vatten inför en vinterförvaring som sker utomhus med påföljande sönderfrysningar. Hade ett antal ärenden in till stan varför vi passade på att köpa nödvändiga häxbrygder för att få igång Hondan enligt de rekommendationer som jag fått av Sjö & Snö.

Vi återvände till Ön med eftermiddagsfärjan för att förbereda återstartförsöken på motorn nästkommande dag. Vid det laget hade K tillfrisknat så pass att han även kom ner och hjälpa till. Vi blandade följande häxbrygd i dagtanken, som vi tidigare hade tömt i en Jeepdunk, nämligen spridarolja, bensin som inte innehåller vatten samt Redlines Waterremover i lämpliga proportioner. Redlines Waterremover är 100 gånger effektivare än K-sprit. Spridaroljan har dessutom en rengörande effekt på hela bränsleinsprutningssystemet. Dessutom hade jag tidigare lånat startgas av K för att starta igång motorn samtidigt som den nya bensinblandningen skulle få en chans att komma in i bränsinsprutningssystemet allt för att få igång motorn på enbart bränsle. Motorn startade på startgas men stannade så fort vi slutade att tillföra startgas.

En intressant iakttagelse som både jag och K kunde konstatera var att det fanns ett ganska stort intresse bland båtfolk som kom och kollade på hur det gick för oss att få igång motorn igen. Tydligen hade det snackats en hel del bland båtfolk om vår incident denna torsdag.

OK. Då var det inget fel på tändstiften. Den gick på alla 6 cylindrarna med startgasen. Hade givetvis sett till att inhandla nya stift av den rätta sorten när vi var i stan men man hade bara 5 stycken. Det 6:e tändstiftet skulle skickas till mig via post i efterhand. Skönt att slippa byta stift i alla fall. Bra att ha i reserv även om varje stift kostar 450 kr/styck !!!

Men varför ville den inte starta. Demontering av tändstiften igen för att vädra ut bränslesystemet dock utan skillnad i resultat. Kom då på att det finns ett dräneringssystem till bränslesystemet genom att öppna en ventil på baksidan av motorn som är kopplad till en dräneringssystem och en plastslang som gör att man tömma systemet genom att tilta maskinen upp och ner ett antal gånger för att få bränslesystemet att dräneras ut. Gissa om det kom ut en sörja av gråfärgat slem som rann ut under ca en ½ timmas tid.

När allt hade dränerats ut igen gjorde vi nya återstartförsök med startgas och se då började bränsleinsprutningssystemet börja arbeta igen utan startgas och problemet var därmed löst. Nu gällde det att se till att allt som hade hindrat bensinen att komma fram till cylindrarna kunde elimineras för att det inte skulle finnas en tillstymmelse till vatten i maskinen. Detta verifierades dels agenom att varmköra motorn ordentligt, prova draget i båtbryggan genom att belasta motorn för att därefter provköra Flippern genom att ta en provtur med motorn under realistiska förhållanden. Allt verkade normalt igen och en lättnandes suck kunde utbringas för att vi – Rössgrundet Marinservice – än en gång hade lyckats med att lösa ett problem som inte var det lättaste att klura ut.

Dags för nästa projekt att fixa de 2:or som jag fick på senaste bilbesiktningen på Volvon. Det som skulle fixas var följande:

  • Fylla på spolarvätska i bilen. Inte så svårt. Fungerade klanderfritt därefter.
  • Kolla att tutan funkade vilket den gjorde vi första testet. Väldigt lätt.
  • Rostangrepp på vänster balk bak. Fixades med metallpadding och svart sprayfärg.
  • Demontera bakbromsarna för att motionera anliggande bromspads. Lite mer jobb men inte så svårt

Tog en tur till K för att höra om han hade några bättre begagnade bromspads som jag kunde nyttja. Problemet med denna Volvo 244 av 1982 års modell är att det finns två typer av skivbromssystem för samma modell och modellår. Därför är man tvungen att helgardera sig för vilken typ av pads som skulle passa på vår Volvo. Fick med mig sammanlagt 8 st bromspads för att vara på den säkra sidan. Åkte hem igen för att göra upphissning av ena sidan av bilen och därefter demontering av skivbromsens pads. Hade dessförinnan lånat en kofot från gården för att efter det att jag demonterat padsen kunna motionera bromskolvarna i bromsoket. För att kunna göra detta engagerade jag Dotra för att försiktigt bromsa för att bromscylindrarna skulle lossna från bromsokets cylindrar. Tryckte därefter in kolvarna med kofoten och detta upprepades ett antal gånger för att säkerställa att kolvarna löpte fritt i sitt respektive cylinderutrymme. Återmontage av pads av den nya och av den rätta sorten för att därefter kolla att det inte var någon anliggning på denna bakbroms genom att testa detta med att vrida runt detta bakhjul. Funkade som förväntat med därefter påmontering av bakhjulet. Samma procedur upprepades för den andra bakbromsen. Därefter var det dags för provbromsning på grusväg för att testa att bromsarna fungerade utan sneddragning. Det såg bra ut för tillfället. Fick dock lite senare demontera höger bak igen för att ytterligare motionera kolvarna och justera bromspadsen så att de passade optimalt. Ny provkörning med bromstest och allt var frid och fröjd. Mission completed. Frågade min äldsta kusin K om hon kunde påta sig att fixa besiktningen även i år som inföll under senare delen av augusti som jag tidigare bokat tid för. Inga problem med detta. Fick sedermera besked om att bilen gick igen om bilbesiktningen utan några anmärkningar.

Ytterligare arbete med att fixa fönster. Vid det här laget hade vi fått till arbetsmomenten och kände att det började gå lite fortare att renovera fönster med byte av glas, kittning samt målning utvändigt med antikblå färg samt vit färg invändigt som innan dess hade föregåtts av grundfärg på både in och yútsidan av fönstren. Vår tid räckte till att få till två kompletta fönster som var av samma typ. Till nästa sommar skall vi eventuellt låta hyra ut detta jobb till K eftersom han är en fena på detta att fixa fönster och att han behöver syssselsättning med rotavdrag och allt. Kanske aktuellt att byta ut köksfönstret helt och hållet rentav. Vi kommer för vår del att inrikta oss på att måla om garaget i Jämtland nästa semester 2013.

Vi besökte givetvis visfestivalen en kväll som inleddes med att vi bjöd hem gänget till oss för att grilla väl kryddade egnhändigt gjorda hamburgare med alla tillbehör som hör därtill. Väldigt lyckad tillställning där vi därefter unisont gick till visfestivalen för att lyssna på olika framtädanden. Lite blandad kompott. Därefter en kort promenad till Panget med läge för att inta en pilsner, i mitt fall en alkoholfri variant, som man tro det eller ej, hade att servera på ön. Stod och lyssnade på bandet som spelade på rotundan och kan väl konstatera att bätter framträdanden har man ju hört tidigare. Givetvis skulle ´Visums representatnter riva av ett antal låter, dock inte som förr om åren, ta hela kvällen i sin besittning. Blev av en något överförfriskad person som trampade på höger stortå med påföljden att det utvecklades till en blåfärgad stortå sedermera som än idag inte har läkts ut helt.

Så var det dags att slutligen packa ihop allt för att ställa kosan söderut via Jämtland för att slutligen komma tillbaka till storstan.

Resumé. Det hände nog en hel del även detta år sommaren 2012, även om jag inte har berättat allt.

 
 

102 dagars observationer inifrån ett sjukhus. Det man inte känner till på förhand är lika bra att inte känna till alls.

Sjukdomsutbrottet

Det började den 27 oktober på kvällen efter middagen när jag skulle dricka kaffe med 2 valnötter därtill. Tyckte att det var väldigt nyttigt tilltugg men ack vad jag bedrog mig. Hade tidigare ätit lunch med vännen H. på Stockholms golfklubbs lunchresturang. Kommer inte ihåg vad vi åt till middag men det var inget särskilt utstickande från det vanliga. Efter det att jag druckit kaffet kände jag att jag fick en smärta i magen liknande den jag får när jag ibland av misstag äter jordnötter. Dock med den skillnaden att när jag äter jordnötter, vilket sker ganska sällan, så går smärtan över i magen men i detta fall med valnötterna så var magsmärtan bestående. En liten iakttagelse dock är att när jag äter rostade jordnötter så får jag inga symtom med magsmärtor. Lite märkligt kan tyckas. Senare på kvällen fick jag våldsamma magsmärtor. Hela natten sprang jag på toaletten och kalvade. Mådde riktigt dåligt. Kontaktade sjukvårdsupplysningen på morgonen den 28 oktober och de rådde mig att snarast åka in akut till sjukhuset. Bestämde mig därför att åka in till akutmottagningen på sjukhuset. Beställde taxi, packade det nödvändigaste inkl. en påse att eventuellt spy i. Sa hej till dotra och frugan innan jag for iväg. Givetvis var de oroliga över vad som jag drabbats av. Vi kramades alla innan jag äntrade taxin. Det var givetvis rusningstrafik men det gick ändå förhållandevis snabbt att ta sig till sjukhuset. Betalade taxin och gick in på akuten på S:t Görans sjukhus. Tog en kölapp och fick direkt komma fram till kassan. Det var inga andra patienter på akutmottagningen. Beskrev översiktligt mitt tillstånd i kassan. Blev därefter genast förd till ett undersökningsrum där jag i detalj berättade om mina symptom för sjuksystern som även tog nödvändiga prover på mig. Lämnade även urinprov för att säkra upp att jag inte hade drabbats av en urinvägsinfektion som jag hade i mars tidigare under året. En stund senare kom en läkare in på undersökningsrummet och berättade att min snabbsänka var över 400. Normalt är att snabbsänkan har en nivå som är <5. Läkaren lyssnade på hjärta, lungor och kände och klämde på buken. Fick smärtsillande i form av morfin som man applicerade i den PVK, se förklaring nedan, anbringad på min vänstra arm. Man misstänkte att jag drabbats av akut pancreatit dvs. akut bukspottskörtelinflammation som är kemiskt utlöst av ett gallstensanfall och i kombination med den typ-2 diabetes som jag har haft under ca 10 år. Denna inflammation är inte behandlingsbar med antibiotika. Fick äntra en sjukhussäng för att bli transporterad till avdelning 36. Faktiskt samma avdelning som jag legat på tidigare. Blev inskriven, fick patient ID runt handleden samt ytterligare smärtstillande med morfin. Alltid när man skall få smärtstillande skall man ange på en skala på mellan 1-10 vilken smärta som man upplever. I mitt fall ansåg jag att jag låg på nivån 8-9. Kände redan här att man skulle ta väl hand om mig från den sjuksyster som jag blev mottagen av på avdelning 36. Fick min morfin intravenöst och blev förflyttad till ett rum med fyra platser. Därefter satte man på dropp med dels antibiotika dels glukoslösning. I detta läge kände jag mig ganska dåsig och omtumlad men utan smärta. Någon kontakt med övriga på rummet kan jag inte komma ihåg under denna natt. Dagen därpå fick jag information om att jag skulle bli flyttad till avdelning 38 eftersom man ansåg att den avdelningen har större erfarenhet med den typ av åkomma som jag drabbats av. Avdelning 36 är specilaliserad på urologiska sjukdomar. Dagarna på avdelning 38 flöt på och jag uppskattade verkligen om hur väl omhändertagen jag blev av personalen av dels undersköterskor dels sjuksystrar. Jag var fastande från dag ett med påföljden att jag fick dropp dels med glukos men även koksaltlösning. Givetvis blev jag undersökt med ultraljud för att se om jag hade gallstenar i gallgången från gallblåsan. Man hittade gallstenar som man hade misstänkt. Detta följdes upp med datortomografi av buken.

Att anbringa en pvk för att bli uppkopplad för intravenös behandling och förmågan att lyckas med att göra provtagningar.

Provtagningar blev en rutin varje morgon med att man blev stungen i båda armarna. Man kan konstatera att det skiljer en hel del med personalens förmåga att ta blodprov i armar och händer. Jag har full förståelse för att detta moment kan för vissa vara förenat med en stressituation medan andra är så lugna att man alltid lyckas på första försöket. I vissa fall kan man försöka upp till 4 gånger innan man lyckas eller att man därefter tillkallar en kollega för att ta blodprovet. Det innebär att det appliceras ett antal plåster på armarna vilket kan se lite komiskt ut under stundom. Jag klandrar ingen som inte lyckas på första eller andra försöket, det är bara så att ibland funkar det bara inte….Givetvis är jag inte ensam om denna iakttagelse för patienter som ligger på ett sjukhus.

Incidenter som kan inträffa på ett sjukhusrum.

Att ligga på sjukhus, särskilt när man delar ett rum med andra patienter, kan vara förenat med vissa mer eller mindre komiska situationer. Jag kommer ihåg en manlig patient som var över 90 år. Positiv som bara fan, norrlänning från Lyckseletrakten boende i västerort. Kämpade på med ett leende i alla situationer på ett underfundigt sätt. Vi fick en norrlänsk gemenskap som bara norrlänningar förstår utan att prata särskilt mycket. Efter det att han blivit utskriven så ockuperades hans plats av en dam som ibland visade sig vara lite dement. Det framkom att hon hade en tendens, särskilt nattetid, att springa på toaletten i tid och otid. Hon var som alla andra uppkopplad med dropp till en droppställning, som populärt kallas för ”betjänten”. Vad hon inte tänkte på var att när hon skulle gå på toaletten så styrde hon inte ”betjänten” framför sig, som sig bör, utan lät den följa i släptåg med slangar och allt med konsekvensen att den ramlade med ett brak i golvet så att alla andra som låg och sov vaknade brutalt upp till oljudet som betjänten åstadkom när den tippade och slog i golvet. Vi larmade personalen som kom och hjälpte damen ifråga. Sedermera fick hon insatt en kateter til urinblåsan och det blev märkbart lugnare på nätterna. Dock inträffade det att samma dam på natten strippade genom att slänga särken som hamnade på min säng när hon passerade utan att jag var medveten om detta. Var förmodligen i djup sömn vi detta tillfälle. Detta uppmärksammades av personalen som påpekade att man kan inte gå naken på rummet utan särken skall sitta på kroppen. En annan dam som låg på rummet var blind. Hon var en envis rackare som inte hade förstått hur man använde larmknappen utan ropade envist på personalen utan att de hörde hennes påkallande. Vi andra på rummet fick larma för att få tyst på hennes rop. Fick en känsla av att hon inte var van vid denna miljö.

Ronderingar som sker varje förmiddag av en eller flera läkare och sjuksystrar

Ronderingarna är ju den exekutiva delen av vad som skall hända härnäst i behandlingen för var och en av patienterna. En eller flera läkare samt sjuksystrar kommer på besök i rummet och pratar med respektive patient om provsvar och kommande behandlingar samt eventuella utskrivningar med tillhörande receptförskrivningar och i förekommande fall sjukintyg. Tidpunkten för när ronden sker varierar en hel del under förmiddagen beroende på hur belastad man är map. operationsåtaganden – läs akutfall som anländer till sjukhuset. På helgerna sker det, av naturliga skäl, ännu senare eftersom man har då har en minimal bemanning på avdelningen. I mitt fall kunde man konstatera vid de första ronderingarna att min snabbsänka hade sjunkit från nivån 400 till 200. En positiv utveckling men inte en acceptabel nivå. Man beslöt att man skulle lägga ett dränage i buken på mig som en följd av de iakttagelser man sett från datortomografin.

Datortomografi eller Computed Tomograpy

På sjukhusspråk kallas denna röntgenundersökning för CT, Computed Tomography. På detta sjukhus har man 2 stycken CT-utrustningar, en äldre av fabrikat General Electric och en nyare av fabrikat Philips. Jag fick de flesta CT-undersökningarna gjorda med GE-maskinen som även populärt kallas för ”Gamla Bettan”. Den var långsammare men funkade alltid även om det inte finns reservdelar att uppbringa. Fick man ändock problem var man tvungen att ta till MacGywer lösningar. Konsekvensen av detta blev att den långsammare General Electric maskinen innebar att man var tvungen att hålla andan en längre tid än för CT-maskinen av fabrikat Philips. För att kunna hålla andan så länge var jag tvungen att hyperventilera innan undersökningen tog sin början när man låg i den sk. tunnelmynningen. Kunde ändå i början kännas svårt att hålla andan i ca 1 och ½ minut då man inte var så tuff och stark. Det blev inte lättare då man blev medveten om att jag hade vattenansamling i min vänstra lunga. Mer om detta senare. I samband med att man blev ”fotograferad” 3–dimensionellt sprutade man även in kontrastvätska för att ”lysa upp” blodkärlen i mina organ i buken.  

Applicering av dränage i min buk med bedövning

Dränaget skulle utföras på röntgenavdelningens ultraljudsenhet med smärtstillande bedövning, faktiskt samma medel som tandläkarna använder sig av när man bedövar inför ett ingrepp på tänder. Nålarna till sprutorna är minst 5 centimeter långa som man sticker in i bukhålan när man bedövar. Det finns tydligen ännu längre nålar som jag inte fick se. Ser lite läskigt ut faktiskt men det fungerar utan problem. Det viktiga är att man inte känner någon smärta. Därefter trädde man in dränaget till den abcess, vätskeansamling, som jag hade i bukhålan orsakad av degenereringen av bukspottskörteln, nämligen ”kroppen” av densamma.

Tillståndet för min bukspottskörtel och den behandling jag erhållit. 

Man hade tidigare kunnat konstatera att min bukspottkörtel hade blivit infekterad kemiskt vilket innebär att man inte kan behandla densamma utan denna kemiska inflammation måste självläkas. Däremot fick jag antibiotika 3 gånger per dygn intravenöst för att de andra organen i bukhålan inte skulle påverkas med risken att bli kroniskt inflammerade. Bukspottskörteln består av tre delar – huvud, kropp och svans. I mitt fall var det bukspottskörtelns kropp som degenerade. På ställd fråga om detta skulle påverka funktionen för bukspottskörteln att kunna producera insulin och enzymer i fortsättningen fick jag som svar att det fanns tillräckliga reserver i bukspottskörteln för att upprätthålla dessa funktioner. Man tog ett antal odlingar på dels dränaget dels mitt blod vilket innebar att man bytte ut antibiotikan vid ett flertal tillfällen. Gången var att efter det att provtagningar hade gjorts så bytte man antibiotikatyp för att i efterhand kontrollera att man haft en korrekt hypotes för att den insatta antibiotikan skulle bota mina inflammationer som blommade upp med hög feber vid ett antal tillfällen. Behandlingen med antibiotika skedde dygnet runt. Man blev med tiden ganska luttrad med att bli väckt mitt i natten. Prognosen såg lovande ut dvs. att mina värden blev succesivt bättre och bättre med tiden.

Första utskrivningen från sjukhuset

Jag blev utskriven 1:a gången från sjukhuset efter 21 dagar dvs. den den 18 november, en fredag. Fick en penicellinkur i tablettform där man trodde att jag därmed skulle bli helt frisk och återställd. Fick ett sjukintyg med 100 % sjukskrivning till mitten av december 2011. Hade vid det tillfället kunnat konstatera att all den intravenösa behandlingen som jag fått fram till dess i form av glukoslösningar, koksaltlösningar, antibiotikabehandling samt svampbehandling hade renderat i att min buk hade svällt upp formidabelt så att man såg ut som ett päron i profil.

Att få komma hem igen till min familj 

Fick sjuktransport hem och möttes av min dotter och frugan med ett varmt mottagande. Prisse, vår katt nosade misstänktsamt på mig enär jag luktade sjukhus innan han gick iväg och intog viloläge igen. Fördelen med att få komma hem var att det var jag som bestämde vilken mat som vi skulle ha till middag hädanefter. Valet var enkelt för mig. Det skulle bli hummersoppa till fredagsmiddag inköpt på Mariannes fiskaffär i Spånga. Hummersoppan satt som en smäck även om jag hade en begränsad förmåga att äta några större mängder. Senare under min vistelse hemma visade det sig att jag fick problem med att äta riktigt eftersom min aptit avtog succesivt. Kunde varken dricka eller äta så småningom som utvecklades till en ohållbar situation vilket efter 6 dagar renderade i att orken hade tagit helt slut varpå jag ringde sjukhuset igen på onsdagen den 24 november för att få en tid kl. 14.00 samma dag för återbesök på kirurgmottagningen. Insåg att detta tillstånd kändes alltför osäkert enär jag tappade vikt på ett okontrollerat sätt och fick inte i mig någon vätska samtidigt som jag blev svagare och svagare där frugan såg att jag blev mer och mer grå i ansiktet. Vi åkte alla in till sjukhuset. Kände att jag inte hade någon ork alls men kunde trots det ta mig från bilen parkerad på gatan utanför sjukhuset för att promenera till kirurgmottagningen. När läkaren såg mig kunde hon ganska snart konstatera, efter rutinmässig kontroll och provtagningar, att det såg inte alls bra ut varför hon såg till att jag skulle skrivas in omedelbart igen på avdelning 38. Jag föreslog då att få ett eget rum vilket fixades på momangen. Hon frågade om jag orkade ta hissen upp till avdelning 38 vilket jag svarade jakande på och hon utryckte att jag nog var en riktig tuffing, vilket jag kan hålla med om i denna givna situation. Gick till hissarna och tog hissen med fru och dotter upp till 8:e våningen där jag återigen blev varmt mottagen av personalen. Blev installerad på eget rum med egen platt-TV. Hade vid det tillfället tagit med mig min bärbara dator med dongel för att kunna kommunicera med omvärlden.

Familj och vänner som besökte mig

Initialt var det min familj som besökte mig frekvent på sjukhuset både från början av min sjukhusvistelse men även under den andra omgången, särskilt min dotter som kom mest varje dag efter avslutad skolgång för dagen. I denna situation märker man vilka som är ens riktiga och äkta vänner. Det var den inre kretsen av vänner som jag dels fick besök av eller talade med per telefon, personer från min kör, andra vänner som man inte träffar så ofta, en arbetskamrat som skulle lämna ritningar till LOCUM och passade på att besöka mig, tidigare kollegor från tidigare anställningar samt en vän som jag lärt känna genom Rotary. Dessutom hade jag en daglig telefonkontakt med en arbetskollega från vår tid när vi bodde i Östersund. Vi har haft kontakt sedan 1986 under alla dessa år. Han blev min spontana coach under min sjukhusvistelse. En reflektion som man kan göra, som man inte är särskilt medveten om själv eller ens vill erkänna direkt, är att när man får besök eller pratar i telefonen så avslöjas sjukdomstillståndet som man är drabbad av genom att lyssna på rösten. Den skvallrar ganska direkt om hur man mår i en given situation.   

Hur får man tiden att gå när man är på sjukhus?

Vad sysslar man med för att slå ihjäl tiden på ett sjukhus mellan tillfällena då man dels får besök, pratar i telefon eller att personalen kommer och tar olika tester. Jo man sover en del, för att därefter ta upp datorn för att kolla mailen och vissa sociala medier samt kolla på TV. Däremellan vara uppe för att gå i korridoren allt för att hålla igång musklerna till viss del efter egen förmåga. Kunde konstatera att jag hade ingen lust att läsa varken tidningar eller böcker i början av min sjukhusvistelse. Orkade helt enkelt inte med detta. Man var för omtöcknad för det och det krävdes att man var förhållandevis pigg och uthållig för att kunna ägna tid för bokläsning och liknande. Blev återigen insatt på fastande mage med dropp. Nu satte man även in Kabeve, dvs. näringslösning för att kompensera min viktminskning. Jag tappade totalt 18 kg av min vikt under min totala sjukhusvistelse. Kroppen är ganska grym genom att den konsumerar muskler och blod. Fick blodtransfusioner vid tre olika tillfällen. Vid ett av dessa tillfällen sprack ett bodkärl vilket fick till följd att min vänstra arm såg ut som färglagt landskap med både blålila och brungröngula inslag i färgskalan.

Ej fungerande dränage med konsekvenser

Det dränage som hade anlagts tidigare i min buk fungerade inte optimalt eftersom man såg på CT:n att det hade knycklat sig i bukhålan vilket ledde till att inget kom ut från dränaget. Det fick till följd att jag fick en infektion i buken med påföljden hög feber och ett allmänt dåligt hälsotillstånd. I samband med att man får infektioner så blir kroppen utsatt för stresshormoner vilket påverkar hjärtat med hög puls och högre blodtryck vilket givetvis sliter på kroppen. Infektioner av detta slag drabbades jag av för min del vid tre olika tillfällen. 

Byte av tidigare anbringat dränage

Då man konstaterat, efter det att man kontrollerat dränagets funktion i en CT-undersökning, togs det beslut att jag skulle byta ut det befintliga dranaget. Åkte ner i säng för att flyttas över till en röntgen med genomlysning för att se hur allt stod till. Britsen som man låg på var väldigt smal så att man fick en känsla att man skulle ramla av vilket ögonblick som helst. För att stabilisera det hela stack man in lösa plastpaneler för att få stöd för armarna. Jag påtalade för teamet inklusive läkaren runt ikring mig att jag ville ha lokalbedövning när man skulle byta dränaget. Det svar som jag fick var att man fick se om det var nödvändigt. Att dränaget hade knycklat sig kände jag ju till innan jag ålkte ner för att byta dränage. Vad som inträffade därefter får bara inte inträffa. Läkaren började dra i det gamla dränaget vilket fick till följd att det uppstod en fantomsmärta i buken som gjorde att jag vred mig som en mask av smärta på den smala britsen. Jag frågade i detta läge om man kunde sätta in lokalbedövning i mitt uppkomna smärttillstånd varpå man duttade med smärtstillande i huden. Men det var ju inte där som jag hade smärtan. Frågade återigen vad man skulle vidtaga för åtgärder nu. Jag såg på läkaren att han blev stressad av situationen. Jag undrade då om man inte kunde sätta in morfin för att lindra smärtan. I det sammanhanget frågade man mig vad jag hade fått för smärtlindring tidigare. Jag svarade att det borde väl ändå framgå av min journal. Den hade man tydligen inte studerat särskilt noggrannt inför ingreppet. Man sa då att man måste få någon från min avdelning 38 att komma med smärtlindring. Den sjuksköterska som skulle komma skulle alltså ladda en morfinspruta, ta hissen ner 8 våningar ner för att söka upp mig på behandlingsrummet för att därefter anlägga en injektion med morfin. Jag kan lova att det tog sin tid innan detta hade inträffat med fortvariga smärtor i buken. Man tyckte från teamets sida att jag var så tapper men vad hjälpte det när man vrider sig i smärta utan att veta när detta ska ta slut. Den som så småningom kom med morfinsprutan var den mest rutinerade sjuksköterskan på avdelningen och efter det att jag fått morfin så blev i smärtan i vart fall uthärdlig även om den inte var lika med noll. Efter bytet av dränageslang och när jag kom upp på avdelningen igen bad jag om mer påfyllande av morfin så att smärtan avtog helt och hållet. 

Byte av enkelrum mot 4-bäddsrum

Efter ett tag med eget rum, där man ibland fick en känsla av ett avskärmat lite isolerat beteende med tiden, fick jag sedermera byta rum eftersom det fanns patrienter som hade bättre nytta av att ha eget rum eftersom jag mådde efter behandling förhållandevis bra. Fick flytta till ett rum med fyra bäddar.

Behandling av medicinsk övervikt med Gastrisk Bypass

Man är väldigt strikt innan det tas beslut att man skall göra detta ingrepp för varje patient som skall opereras med dennnna typ av ingrepp. Har man blivit erbjuden denna behandling måste man visa på att man menar allvar genom att genomgå en bantningskur innan man kommer till sjukhuset. Detta hörsammades inte av alla patienter, vilket efter viktkontroll, innebar att man skickade hem patienten i fråga för att göra en ny bantningskur innan nytt beslut om operation skulle övervägas. Man var stenhård på denna punkt med kontroll av viktminskning innan beslut togs om inläggning inför en operation av detta slag. Detta genomfördes för varje patient. Det hör till saken att man på detta sjukhuset genomför ca 400 Gastrisk Bypass operationer dvs. att man miskar magsäckens volym till en storlek som är som ett ägg i volym. Man använder sig i normalfallet av tekniken titthålsoperationer för att behandla patienter med. I normalfallet läggs patienten in på morgonen för att lämna sjukhuset på eftermiddagen dagen därefter förutsatt att man bor i Stockholmsregionen. Kommer man utifrån landet, där man nyttjat 3 månadersregeln för behandling, får man ligga ytterligare ett dygn för observation för att säkerställa att allt gått enligt plan. Många patienter hann jag se som behandlades med denna metod. 

 Frågan om jag tål att sövas eller ej?

För att säkerställa att passagen från min abcess till tolvfingertarmen skulle kunna ske skulle man göra ett ingrepp i mig genom att man för ner ett endoskope med kamera för att montera en dränageslang genom bukspottskörteln till abcessen för att utmynna i tolvfingertarmen. Innan detta ingrepp skulle genomföras frågade man mig om jag var alergisk mot något. Jag angav att jag inte tål konserveringsmedel. I den vätska som man applicerar intravenöst är bulkvätskan, alltså den ej aktiva delen av injiceringen, en soyabas. När jag hörde detta sa jag att jag hade drabbats av ett anfall på en Japansk restaurang där det bland annat serverades soyasåser till rätten Yakinaki. Detta renderade i att den ansvarige läkaren tog beslutet att inte använda traditionell sövning för detta ingrepp. Man fick använda sig av äldre ”sövningsmetodiker” genom att injicera morfin intravenöst. Innan detta skedde sprayade man munhålan med en bedövningspray som smakade bananlikör. Insomnade ganska snabbt ändå eftersom jag inte var vaken då ingreppet skedde. Vid detta ingrepp passade man även på att öppna mynningen till gallgången för att lätta på trycket från gallblåsan. Ingreppet med montage av dränageslangar gick enligt plan. Detta ingrepp skedde kort efter det att man hade bytt mitt dränage tidigare under starka smärtupplevelser. När jag senare vaknade upp utan biverkningar berättade läkaren om att det fanns planscher med montage av de olika slangar som man applicerar inuti kroppar. Studerade aktuell plansch senare när jag var på benen.   

Ersättning av PVK med CVK

Man insåg ganska snart att jag blev ganska sönderstucken i armarna varför man beslöt att jag skulle få en sk. CVK. se förklaring nedan. Blev nedtransporterad till operation. Blev nedsövd innan man installerade denna CVK. Gick alldeles utmärkt, dvs med traditionell sövmetod med soya och allt även om det var en ganska ”grund” sövning. Vaknade upp ganska lätt utan biverkningar och kunde konstatera att jag ´numera hade en monterad CVK.

Ekonomiska resultatenheter på sjukhus?

En malande tanke hade sedan dess snurrat i mitt huvud hur det kom sig att man hamnade i den situation som jag blev utsatt för när man skulle byta mitt dränage enligt tidigare beskrivning. Frågade en av kirurgerna hur det egentligen förhöll sig innan jag blev opererad. Var det månne så att varje enhet, operation, röntgen, vård-avdelning etc. var egna resultatenheter, varpå jag fick ett jakande besked om detta. Denna princip gäller för alla sjukhus i Sverige oavsett om sjukhusen bedrivs i privat eller i landstings regi. Det förklarar beteendet när jag skulle byta dränaget med tillhörande stark smärta för mig som en konsekvens därav. Helt otroligt att man har denna ordning. Det ligger inte i patientens intresse att man skall skicka räkningar mellan olika enheter i ett sjukhus. Det självklara är att patienten är det centrala dvs. att oavsett vilken enhet man är på för tillfället för behandling är det patienten som är det centrala i sjukhussystemet inte avdelningarna. Jag var väldigt noga med att få med denna notifikation i min journal som jag säkrade upp senare för att få detta bekräftat att denna skrivning hade förts in i min journal.

Min journal ett skolexempel att användas i undervisningssyfte.

Det visade sig att jag ånyo fick infektioner i buken med tillstötande hög feber därtill. Fick därför igen flytta in på eget rum med en liten tjock-TV att titta på. Rummet var ett sk. isoleringsrum med dubbla dörrar in till rummet med egen toalett. Mer byten av antibiotika efter nya odlingar av blod. Vid en senare rondering, en söndag vill jag minnas, kom en av överläkarna in på mitt rum för att efterhöra om det var OK att använda min journal i undervisningssyfte, givetvis anonymt. Han hade läst igenom min journal noggrannt och funnit att den var ganska omfattande och representativ för den sjukdom som jag drabbats av. Givetvis godkände jag detta. Vi hade en intressant diskussion om just den sjukdom som jag drabbats av.

Utbyten av befintligt dränage samt applicering av spoldränage

Fick mer intravenös näringslöning i kombination med antibiotika. Denna behandling hade tendenser att inte klara av ytterligare inflammationer som jag lärt mig att märka i tidiga skeden, dvs när temperaturen var på väg upp och passerade 37,5 grader Celsius var utgången given, en inflammation stod för dörren. Dränagen visade sig att de återigen började att sluta fungera igen. Det blir gärna så att det inställer sig ett visst rutinbeteende vad avser behandlingen där man som patient börjar undra vad gör man och varför gör man på det sätt som man gör. Bestämde mig för och insåg att jag inte ville genomgå ytterligare en infektionssväng varför jag började ifrågasätta vilken behandling som man skulle ta till för att undvika en ytterligare omgång. Nu skulle man efter ronderingen sätta in grova grejor i mina dränage för att säkerställa att inga ytterligare inflammationer skulle uppstå. Den stora knäckfrågan var om det skulle ske under helgen eller strax därefter. Om det visade sig att jag skulle bli sämre under helgen hade man allokerat en specialist att rycka in för att byta dränage och lägga till en spolfunktion utifall att ett akut läge skulle uppstå. Det blev dags att göra detta på efterföljande måndag. Denna läkare fick jag direkt förtroende för efter det jag berättat om vad som hänt tidigare. Man tyckte at den incidenten var klart onödig. Att fixa grövre dränageledningar i buken innebär att man succesivt ökar tjockleken på det införda dränaget för att slutligen få plats med det grövsta dränaget. Detta skedde helt smärtfritt under kontrollerade former och på ett mycket proffessionellt sätt och med en trevlig stämning under ingreppet där jag deltog aktivt i diskussionerna som skedde runt operationsbordet. Resultatet blev mycket lyckat. Det nya dränaget som sattes in skulle användas för att spola det andra dränaget med möjlighet till aspirering i detsamma.

Fördelarna och nackdelar med att ligga på 4-bäddsrum.

Efter mina nyetablerade dränage med spolning och aspireringar började jag bli så pass bra att det var dags att lämna enkelrummet för att återigen flytta in på ett 4-bäddsrum. Det är alltid med viss vånda som man funderar på hur det är att flytta från eget behandlingsrum till ett rum med 4 bäddar och de patienter som man delar rum med. Är det någon som drar timmerstockar på nätterna eller hur kommer en framtida natt att gestalta sig både map. sovande och allt annat som händer på ett 4-bäddsrum.

Professionella faktautryck inom sjukvården

Det existerar ett antal akronymer som jag trodde enbart fanns inom IT-världen men som är hyfsat utvecklat inom sjukhusvärlden. Här kommer ett antal begrepp som jag har kommit i kontakt med:

  • CRP- Snabb-/Dagssänka
  • Katogen- Alternativ smärtstillande medel till morfin
  • PVK- Perifer Ventrikel Kateter. Sticks oftast i armarna för att kunna anbringa dropp i olika former.
  • CVK- Central Ventrikel Kateter för att kunna ge dropp men även ta blodprov från. En slang anbringas i en blodåder fram till strax innan förmaket på hjärtat.
  • Pick-line- Kateter som man sätter i armen som ett alternativ tilll CVK för att kunna ge dropp men även ta blodprov från. En slang anbringas i en blodåder fram till strax innan förmaket på hjärtat.
  • Saturationsmätare- Mäter syreupptagningen i blodet samt pulsen. Normalt värde på syreupptagningen är 85-90. Under 85 får man tillsätta syrgas till patienten.
  • Aspirera. Att med en ansluten spruta till ett dränage dra ut vätska för att se hur mycket vätska man dra ur efter det att man har spolat ett dränage.
  • Kabiven- Näringsvätska som man får intravenöst för att ge näring till kroppen som ett komplement till glukoslösning. Sätts in särskilt när man minskar i vikt för att kompensera viktminskning.
  • ASIH- Avancerad Sjukvård I Hemmet

CRP-noteringar avseende mig

Vid varje tillfälle som det var rondering ville jag ha besked om vad bl.a mitt CRP-värde låg. Nedan finns min dokumenterade utveckling av CRP-värdet över tiden:

  • 2011-10-28:>400 Inskriven på S:t Görans sjukhus.
  • 2011-11-04: 247
  • 2011-11-05: 289
  • 2011-11-06: 252
  • 2011-11-07: 230
  • 2011-11-08: 179
  • 2011-11-12: 120
  • 2011-11-14:   93
  • 2011-11-14:   78
  • 2011-11-16:   61. Utskriven från sjukhuset den 17/11.
  • 2011-11-23:   17. Inskriven på sjukhuset. Kunde varken äta eller dricka. Var uttorkad och blev inlagd direkt på eget rum. 
  • 2011-11-25:   13. Gastroskopi med montage av dränage i bukspottskörtel mellan huvud och svans för att styra flödet av dränage till tolvfingertarmen.
  • 2011-11-26:   15
  • 2011-11-28:   15
  • 2011-12-02: 304. Infektion med hög feber. Anläggande av dränage i buken.
  • 2011-12-03: 247
  • 2011-12-04: 197
  • 2011-12-05: 140
  • 2011-12-07: 103
  • 2011-12-08: 124
  • 2011-12-11: 280. Ny infektion med hög feber. Byte av dränage som hade knycklat sig.
  • 2011-12-12: 107
  • 2011-12-13:  93
  • 2011-12-16: 118
  • 2011-12-18: 108
  • 2011-12-19: 102
  • 2011-12-20: 130
  • 2011-12-21: 102
  • 2011-12-22:  94
  • 2011-12-23:  85
  • 2011-12-24:  94
  • 2011-12-27:  54
  • 2011-12-28:  43
  • 2011-12-29:  43
  • 2011-12-30:  39
  • 2011-12-31:  43
  • 2012-01-02:  30
  • 2012:01-04:  21
  • 2012-01-09: 196. Ny infektion med hög feber. Nya dränage samt byte av det befintliga dränaget för att kunna spola och aspirera dränagen.
  • 2012-01-12: 155. Dränage applicerad på högra sidan av buken efter CT-undersökning.
  • 2012-01-13: 151. Ny gastroskopi med demontering av befiuntligt dränage med montage av 2 nya dränage i bukspottskörtel mellan huvud och svans för att säkerställa och styra flödet av dränage till tolvfingertarmen.
  • 2012-01-18:  88
  • 2012-01-19:  96
  • 2012-01-23:  53
  • 2012-01-24:  51
  • 2012-01-26:  29
  • 2012-01-31:  11
  • 2012-02-02:  10
  • 2012-02-06:  10
  • 2012-02-10:  13
  • 2012-02-13. Utskriven från sjukhuset.
  • 2012-04-11: 152. Akut tillbaka på sjukhuset efter hög febernivå, 39 grader, dagen innan.   
  • 2012-04-12: 175
  • 2012-04-13: 190
  • 2012-04-14: 114
  • 2012-04-15:   56
  • 2012-04-16:   40. Utskriven igen från sjukhuset.
  • 2012-04-24:<5 Inplanerat återbesök på sjukhuset. Alla värden var normala.

Som man kan konstatera av ovanstående data så har det tagits en och annan anlys under min tid på sjukhuset för att ta reda på hur jag mått över tid. Det finns givetvis många ytterligare kompletterande analysvärden som jag inte har presenterat enligt ovan.

Att få en djupare kontakt med patienter på samma rum

I vissa fall uppstår det på ett spontant naturlig och otvunget sätt kontakter mellan människor. Det sker framförallt mellan patienter som ligger en längre tid på samma flerbäddsrum. Grannen rakt över i rummet utvecklades till en sådan relation. Vi började att prata allmänt om olika saker för att därefter börja intervjua varandra vilka intressen som har map:

  • Musikgengers med olika band och artister. Beatles, Yes, Simon & Garfunkel, Sting, Donald Fagen, Supertramp, U2 etc.
  • Musikinstrument. Jag spelar gitarr och elbas 4.- och 5 strängade. Grannen spelar Saxofon.
  • Körsång. Vi har sjungiet eller är aktiva i körsång.
  • Bilar. Vi kör samma bilmärke.
  • Båtar. Grannen har en segelbåt och själv disponerar jag en 7 meters styrpulpetbåt med en Honda V6 225 hk
  • mm.   

Detta utvecklades till en sann och djup vänskap som än idag innebär att vi håller kontakten med varandra. Vi gick ett antal promenader utanför sjukhuset för att testa hur mycket man orkar med. Jag för min del hade tidigare gått ner för 8 våningar i trapphuset tillsammans med min dotter i ett tidigare skede vilket fick till följd att jag fick träningsvärk i benen. Då detta skedde var kanske en lite för stor ansträngning i kombination med att mitt skjukdomstillstånd inte egentligen gav utrymme för denna fysiska aktivitet. Nåväl vi stödde varandra i våra olika situationer som uppträdde med tiden i våra respektive sjukdomar. Vi bestämde efter ett tag att när vi blev friska och varit i våra repektrives hemmiljöer ett tag så skulle vi ta en braklunch på lämpligt ställe för att stämma av situationen för var och en. Vi har löpande kontakt per telefon med varandra däremellan.

Byte av dränage i bukspottskörteln.

Den farhågade inflammationen som jag aviserat tog man på allvar och bestämde sig för att dels byta ut mitt tidigare applicerade dränage i bukspottskörteln för att ersätta denna med två nya för att säkra att flödet från min abcess skulle hamna i tolvfingertarmen allt för att avlasta min abcess och därmed minimera risken för ytterligare inflammationer. Två läkare varav den ena är överläkare skulle utföra ingreppet med gastroskopi under det att jag blev nedsövd. Ingreppet tog ca 4 timmar att genomföra. Man både borrade, sprängde och alade slangar genom endoskopet. Ganska avancerat vill jag påstå med det man kan åstadkomma med denna metod utan att behöva operarera utifrån med alla de risker som detta innebär. När jag kom tillbaka till 4-bäddsrummet blev jag illamående. Vet ej om det berodde på ingreppet eller om det var nedsövningen som åstadkom detta tillstånd. Det gick dock över inom en timma.  

Tiden innan och efter hemkomsten

För att komma igen efter sjukgusvistelsen ordnande jag så att jag fick sjukgymnastik genom min husläkare på Västervården för att bygga upp min kropp igen. Efter min sjukhusvistelse hade jag minskat i vikt med 18 kg från nivån 95 kg. Minskade ytterligare 2 kg hemmavid till 75 kg innan vikten började att öka igen. Jag såg ut som en undernärd person där allt på överkroppen hängde och slängde. Benen såg ut som benen på en älg. Att öka vikten är dock förenat med vissa svårigheter. Dels skall kroppen energiförsörjas dels viktökas. Den mest effektiva ”apparaten” att utföra detta konststycke är den installation som finns etablerad i bukhålan. Att sätta in näringslösning intravenöst är i princip bara livsupphållande. För att lyckas denna gången var jag fast besluten om att innan jag lämnade sjukhuset skulle jag ha en fungerande aptit och vätskeintag för att det överhuvudtaget skulle vara intressant att bli utskriven från sjukhuset. Dettta måste säkerställas under en längre tid, annars skulle jag hamna i samma situation som när jag blev utskriven första gången. Givetvis skulle även alla mina värden vara kontrollerade och godkända med en prognos som såg positiv ut. Det var mao. mycket som skulle testas och fungera under slutfasen av min sjukhusvistelse. Vikten gick upp och ner hela tiden men det fanns indikationer på att trenden var positiv. Sjukhusmaten är inte den mest aptitliga. För den skull nyttjade jag kafeterian på bottenplanet. Hade de månne en räkmacka som man kunde köpa? Innan dess hade dotra köpt med sig ett antal ”energy-bars” som jag började med efter det att jag hade får börja äta igen efter min intravenösa behandling med bl.a näringsvätska. Denna näringsvätska kan man konfigurera olika beroende på vad man vill åstadkomma dvs. mixen mellan kolhydrater och proteiner och alla andra ingredienser som finns i denna blandning. Efter det att jag satt i mig min ”energy-bar” kände jag att det tog på att få denna att passera genom matsmätningsapparaten. En läkare och sjuksyrra tyckte det var ett tufft beslut av mig att trycka i mig denna, men i efterhand visade det sig att det var starten på att min aptit återvände. Nästa utmaning var att åka ner till kafeterian och inhandla en fisksoppa. Körde den i micron och den smakade fantastiskt gott och jag fick i mig hela portionen. Kände återigen att magen fick jobba en hel del för att smälta maten. Efter ett antal luncher i blandad form dels med sjukhusmat dels med inköpt mat var det så dags att testa räkmackan. Hade tidigare sett på mina promenader att man hade såndana i kafeterian. Dags att inhandla en räkmacka till middag. Åt denna räkmacka i dagrummet med långa snarstuckna blickar från övriga patienter. Smakade alldeles förträffligt med mycket räkor, majonäs och ägg och ett salladsblad med en skiva citron allt anrättat på en tekaka macka. Till detta provade jag att dricka en lättöl från kylskåpet i dagrummet. Nu började det likna nått i matväg. Kan givetvis informera om att även denna utmaning var en berg- och dalbana. Ibland gick det alldeles bra att äta hela tre mål om dagen ibland var man mätt efter frukosten med avslutade dagen med en jordgubbsglass. Så småningom enades läkarteamet att det var dags för mig att få bli utskriven. Innan dess hade det varit lite svårt att kunna gå på permission eftersom jag fick antibiotika intravenöst var 8:e timma. För den skull var jag tvungen att anpassa min permission i hemmet mellan dessa slott-tider. Det fick till följd att jag kunde åka på permission mellan 6-8 timmar per tillfälle. Att övernatta var det inte tal om utan det fick bli för- och eftermiddags permission. Kändes ibland ganska stressande per permissionstillfälle men jag ville ju att familjen skulle få träffa mig så mycket som möjligt. Under dessa permissioner var man egentligen ganska trött eftersom man inte orkade så mycket. Senare fann anlitad infektionskonsult en ny antibiotika som enbart behövdes tas 1 ggr/dygn. Varje dos kostade 700 kr. Det innebar att jag kunde åka på permission på fredag med övernattning för att åka till sjukhuset på lördag och söndag mitt på dagen för att få denna dos intravenöst. Detta var en mycket bättre lösning för mig och min familj då vi fick tillbringa helgerna tillsammans med avbrotten mitt på dagen. Det kunde man enkelt acceptera i rådande situation. Jag tror även detta påverkade och snabbade upp mitt tillfrisknande radikalt. Hemma är trots allt bäst. Detta renderade i att jag blev utskriven från sjukhuset efter det att man hade synkat detta med ASIH. ASIH skulle ge mig denna antibiotika i hemmet. Problemet som man fann var att högkostnadsskyddet för denna medicin på apoteket omfattades inte av denna medicin. Skulle jag betala medicinen själv skulle detta kosta mig 21.000 kr/månad. Det var givetvis inte rimligt utan man löste denna problematik på annat sätt utan att gå in på några detaljer.   

Att hålla humöret uppe under sjukhusvistelsen men även hemmavid

Under hela min sjukhusvistelse var man noga från läkarna att inte få problem med hur jag mådde psykiskt. Jag kände aldrig att det var något problem för mig. Jag hade bestämt mig för att hålla en skämtsam inställning till allt som jag drabbades av i stort som smått. Varför ska man älta saker när man kan se saker från den ljusa sidan. Dock måste man få säga ifrån när det går tokigt som skett ibland. Har faktiskt ingen minnesbild av att jag skulle ha varit deppad vid något tillfälle. Jag tror att nyckeln till detta var att ha en bra kommunikation med sjuksyrror, undersköterskor, städare och givetvis läkarna. Att vara intresserad och ställa en massa besvärliga frågor håller tankeverksamheten igång vilket är bara till det positiva enligt min mening. Det som är särskilt trevligt med den avdelning som jag låg på var att stämningen är verkligen god där alla t.ex fikar eller äter mat tillsammans för den personal som arbetar på avdelningen inklusive läkarna. Det är ju trots allt ett team som skall arbeta tillsamans gentemot patienterna. Jag sett andra sjukhus där man inte lyckats med att införa denna metodik. Då måste det vara svårt att få en fungerande arbetsmiljö särskilt gentemot patienterna.

Information är även på ett sjukhus ett svårt kapitel

Som på alla andra arbetsplatser är det svårt att få informationen att gå fram i alla stycken. Lättare blir det givetvis inte om man dessutom skall ha sekrestesskyddad information. Det som jag uppskattar på detta sjukhus är att man vinnlägger sig om att se till att kommunikationen mellan patient och teamet som går rond ges den tid som är nödvändig för frågor och svar vid rondtillfällena. Givetvis blir det fel i journalföringen ibland men givetvis går detta att korrigera under förutsättning att patienten har koll på läget.

Utskrivningen så småningom från sjukhuset

Dags för beslut om utskrivning från sjukhuset. Egentligen ganska odramatiskt. Intag av mat och dryck fungerade tillfredsställande.Värdena pekade åt rätt håll. Inga feberattacker under en längre tid.  Man ordnade detta med medicineringen och kontakter hade verifierats med ASIH så att det skulle kunna fungera med att jag blev utskriven från sjukhuset för att få komma hem. Det skulle bli verkligen kul denna gång med förvissningen att det skulle fungera med medicinering, mathållning mm. för att få ett fungerande liv i hemmet utan större komplikationer. Jag hade skött alla detaljer runt dränagen tidigare så det var inga problem med detta heller. Förde protokoll på spolningar och aspireringar fortlöpande dag för dag för att avlämna vid kommande återbesök på sjukhuset. Innan jag lämnade sjukhuset blev jag tillsagd att under inga omständigheter tveka att åka in till sjukhuset om mitt sjukdomstillstånd skulle förändras hur litet det än kändes i förändring. Vill minnas att jag på min födelsedag bestämde att det skulle vara Biff Stroganoff med ris till middag då jag fyllde 62 år. Det var jag som stod för middagen och inhandlandet av råvaror i form av utskuren biff. Det var jag som fortsättningsvis bestämde vad vi skulle ha till middag särskilt helgerna.

Återfall med en ny infektion

Allt såg bra ut och jag ökade så sakteliga i vikt. En tisdag eftermiddag kände jag dock att febern var i antågande så sakteliga. Var det en ny infektion på gång månne? Konstaterade att jag hade minst 39 graders feber på kvällen. Ringde sjukvårdsupplysningen på kvällen samt sjukhusets kirurgavdelning på onsdagsmorgonen och båda rekommenderade mig att åka in akut till sjukhuset. Dotra och jag tog tunnelbanan in till sjukhuset eftersom vi i det läget inte visste om jag skulle bli inlagd igen eller ej. Symptomen var att jag hade ett tryck över bröstet samt huvudvärk. Vi kom fram till akutmottagningen och skrev in mig. Berättade om mina symptom i kassan och hann knappt sätta mig innan jag blev inkallad. Det hör till saken att det redan satt  ett antal personer i akutmottagningen och väntade på sin tur. Jag möttes av jättetrevlig personal i form av en sjuksyster och läkare som kollade mitt blodtryck, tog blodprover samt lyssnade på mina lungor och hjärta. Fick därefter lägga mig på en säng för att ta EKG. Det visade på helt normala värden. Även läkaren hade samma uppfattning som sjuksystern som tog EKG:et. Fick sitta ner och vänta en stund för att därefter göra en lungröntgen för att säkerställa att jag inte hade en blodpropp i någon av lungorna. Lämnade även urinprov för att utesluta en eventuell urinvägsinfektion. Kort sagt man hittade inget på mig, men man tog det säkra före det osäkra och la in mig på avdelning 38 igen. Det var ett kärt återseende med personalen och jag fick återigen ligga på ett rum med 4 sängar. Vid den kommande ronden tittade man bekymrat på mig. Man satte även in nytt dropp med antibiotika samt glukos med tillhörande fastande. Inte bra för min viktökning vilket föranledde att jag minskade återigen i vikt. Åkte ner 23.20 på CT-undersökning för att få information om hur det såg ut i buken. Stannade för natten för observation till dagen därpå. Mina CRP-värden ökade partiellt för att sedermera sjunka igen. Man tog odlingar på mitt dränage samt blod för att säkra upp att man gav rätt antibiotikavariant med dropp. Till ronden hade man kunnat konstatera att jag hade en ytlig abcess på höger sida som man visserligen hade identifierat tidigare men som man trodde att kroppen skulle klara av själv. Bestämdes att man skulle anlägga ett nytt dränage på höger sida vilket gjordes på eftermiddagen. Spolningen av detta dränage skulle skötas av personalen med tillhörande aspirering. I samband med att man anla dränaget aspirerarde läkaren ca 75 ml vätska för analys i en odling. Alla spolningar med tillhörande aspireringar fick följande förlopp – vid spolningen fick jag varje gång ett korresponderande tryck/smärta över vänstra delen av bröstet. Vid aspirering fick man inte ut någon vätska alls eller mycket små mängder. Detta rapporterade jag till kommande rond för läkarna på fredagen. Man ansåg att jag kunde börja äta igen samt at det var lämpligt att jag tog permission över helgen med att jag kom till sjukhuset för att få antibiotikan mitt på dagen. Receptionen ordnade med sjuktransport för hemfärd. Jag fick spola och aspirera själv när jag väl var hemma igen. Allt förlöpte lugnt och fint igen för att åka tillbaka till sjukhuset på måndag morgon. På kommande rondering kunde man konstatera att dagens blodprov visde på nivåer som var klart sjunkande inklusive helgens noteringar att man tog beslutet att jag skulle bli utskriven igen på eftermiddagen. Förlängning av sjukskrivning till sista juni med 100 %. Tidigare hade vi planerat att jag skulle vara sjukskriven tom april månad för att därefter trappa ner sjukskrivningen med 25 % per vecka med att börja arbeta för att arbeta full tid i början av juni. Fick antibiotika i tablettform som jag skulle ta under 2 x 10 dagar 2 tabletter per dag. Efter avslutad penicellinkur kände jag att allt kändes bra igen. Dränaget som jag hade på höger sida spottade ut sig själv så småningom vilket jag efter konsultation med läkare på sjukhuset att det var helt ok att avveckla dränaget samt att sätta på ett plåster på för att läkas ihop. Tiden därefter var lugn. Vi tog en tur dels till Jämtland med hela familjen samt frugans moster under påskhelgen men även ett besök till ön tillsammans med dotra. Vi passade även på att ta en helg i Berlin från fredag kväll med återresa på måndag morgon båda vägarna med Ryan Air utan problem. Hotellet som vi blivit rekommenderade var kalas men vädret var inte så kul med ca 10 grader i luften och skurar då och då. Men vi kopplade av i varje fall och handlade lite saker i form av nya skor samt en ny portfölj till mig som var kanonfint.       

Återbesök med diskussioner om framtiden

Vid detta inplanerade återbesök hade vi en lång diskussion om både det ena och det andra. Mötet varade över en timma i tid vilket inte är särskilt vanligt men som jag verkligen uppskattade att man tog sig an denna tiden. Patienter av mitt slag innebär ju att man etablerar en relation att jämföras med andra patienter som ligger på sjukhus kanske om maximalt 14 dagar i sträck. Att ligga inlagd under 102 dagar sätter vissa avtryck på en vårdavdelning med all den personal som man träffar under denna sjukhusvistelse. Kunde konstatera att jag hade fått 13 CT-behandlingar med en stråldos om 10 mSiwert per röntgentillfälle. Årsdosen för personal på kärnkraftverk är ca 30 mSiwert/år. Detta föranleder att man vill undvika att göra ytterligare CT-undersökningar i nära framtid på mig så att man försöker sträcka ut tiden så långt som möjligt framåt. Men som en röntgenläkare sa att när det gäller att ta reda på vad som har hänt i en kropp så kan man inte tveka med att göra en röntgen för konsekvensen av att inte veta vad som har hänt kan vara värre. Vi diskuterade bl.a mortaliteten för de personer som drabbas av den åkomma som jag hade drabbats av. För hela populationen inklusive missbrukare var mortaliteten 1 på 10. För den population som jag representerar är mortaliteten 1 på 20. Alltså ganska hög procentandel oavsett vilken population man  diskuterar och studerar. I mitt fall var man återigen mycket glad över min förmåga till återhämtning även om det återstod en hel med återuppbyggnadsarbetet med muskler och kondition. Skillnaden var dock mycket påtaglig. Mitt samlade intryck av detta återbesök var att det kändes verkligen bra och att jag känner mig verkligen väl omhändertagen av sjukhuset och dess personal. Ett nytt återbesök bokades in senare.  

Test av dränaget med mjuk avstängning vid nästa återbesök

Vid detta återbesök bestämde att efter en del funderande att prova att göra en mjuk avstängning av dränaget genom att stänga ventilen till det dränage som jag hade kvar. Att dra dränaget i detta skede skulle innebära att, om det skulle tillstöta komplikationer, så var det bara att öppna ventilen och släppa ut dränaget. I fallet med att dra dränaget skulle detta innebära en större risk samtidigt som man därmed skulle ha mindre kontroll av förloppet. Det förra alternativet kändes klart bättre att tillgripa vilket åxå beslutades. Det visade sig därefter att det inte tillstötte några komplikationer utan jag mådde som en prins i sammanhanget. Stängningen skedde tisdagen påföljande vecka efter återbesöket på sjukhuset kl. 05.45 på morgonen. Kvällen innan hade vi en konsert med kören på Norska Sjömannskirkken som gick väldigt bra och det var en ren glädje att sjunga i en konsert igen tillsammans med min kör. 

Äntligen dags att dra det sista dränaget vid nästkommande återbesök

Nytt återbesök på sjukhuset med min överläkare som har haft ansvaret för mig under hela denna resa. Ett mellanliggande uppträdande med kören på Fåfängan på mors dag hade vi även hunnit med. Allt var bara bra med mig och beslut togs att ta bort det sista dränaget i min buk. Det gick utan dramatik och det kändes ingenting i samband med att dränaget drogs ut. Kom lite blod men inget allvarligt i sak. Ett bandage med dubbla kompresser anlades av assisterande sjuksyster. Vi diskuterade att om att klargöra vad som skall hända med eventuella ingrepp under hösten samt genomgång av medicinering.

Tårta till personalen

Med tanke på hur väl omhändetagen jag har blivit sett i ett större sammanhang hade jag bestämt mig för att inte skicka blommor som tack utan det skulle vara 2 tårtor till personalen att fetsa över. Beslutade att detta skulle ske nu även om jag inte är helt färdigbehandlad men timingen kändes helt rätt att göra detta nu. Överlämnade 2 tårtor i receptionen på avdelning 38 villket mottogs med ett kuttrande skratt av alla som råkade vara i närheten. Fick rejäla björnkramar av dels en sjuksyrra dels en undersköterska som båda hade ett särskilt gott öga till mig. Kändes helt rätt…. 

Nästa återbesök med kommande planerade behandlingar för mig

Vid det senaste återbesöket 2012-06-12 bestämdes att vi inte skall göra några övriga behandlingar fram till vecka 33 då nästa återbesök planerades in. Detta beslut togs mot bakgrund av att jag mår som en prins med en viktökning som närmar sig 87 kg samt att alla värden är perfekta i kombination med att mina muskler har återvänt, en del större än innan jag blev sjuk till stor del beroende på det sjukgymnastikprogram som jag kör 2 gånger per vecka i kombination med powerwalk med mina pusch-up-stavar. Altt känns riktigt bra för närvarande. Dock med en reservation om det visar sig att jag blir sämre igen så skall jag omedelbart ta kontakt med sjukhusets kirurgavdelning igen. Tackade för mig och vi önskade varandra en trevlig semester med återseende direkt efter denna. 

Reflektioner

Att bli absolutist. Att sluta röka gjorde jag redan 1984-12-04 utan några som helst abstinensbesvär och att sluta inta alkohol i olika former kan man även avstå ifrån med samma grundinställning – det är bara att bestämma sig. Svårare är det faktiskt inte. Man kan även resonera på följande sätt. Att dricka vin, öl eller drinkar har man gjort tillräckligt av i livet. Det kan vara tillräckligt med den varan. Fördelen är att man kan dricka alkoholfri öl för att inte känna sig utanför i festligare sammanhang och samtidigt kunna ta bilen därifrån utan några som helst problem. Att dricka alkoholfritt vin är däremot ingen hit. Smakar mest som en dyr saft som man lätt kan avstå ifrån utan saknad.

 

Sommaren 2011 – En tid av mycket arbete och en stor förväntan som förbyttes i en stor besvikelse…

Ja så var det dags att se vad kommande semester skulle ha för olika inslag och utmaningar.

Som vanligt hade Dotra dragit iväg tidigare med min kusin S. för att övervara den traditionsenliga arbetsveckan för hemmanet, eftersom Dotra numera är ägare av vår andel av hemmanet sedan i fjol då hon blivit myndig. Hon har därmed i rakt nedstigande led övertagit vår andel av hemmanet med 1/15-del.

Lite sk. smolk i bägaren var att en av mina kusiner P. sa upp bekantskapen med övriga släktingar, som vi alla övriga funderade över vad det var som hänt med honom. Visserligen är han proffesionellt verksam, på övertid efter upnådd pensionsålder, inom barnpsykiatri, men hade han monne länsat medicinskåpet???

Det visade sig att det fanns andra förhållanden som ytterligare förstärkte denna bild. Mer om detta senare.

Allt nog startade semestern upp med att jag och hustru åkte till Jämtlandhuset för att göra vissa insatser som att klippa gräsmattaorna och med röjsåg ta bort en j-ä massa sly som återkommer på väl utvalda platser varje år. Röjsågar med dessa förbannade lågt utvecklade trimmers irriterade som vanligt genom att den sk. självutmatande funktionen inte fungerar utan man måste ta loss allt när plasttråden går av och manuellt ordna detta med de avbrott som detta innebär när man egentligen bara vill bli klar med detta skitjobb. Efter ett antal oräkneliga avbrott pga. av denna praktikalitet så blev detta arbete så småningom klart. Man imponeras dock över hur länge en tankning räcker med en Husqvarna röjsåg. Bensintanken är ju av viktsskäl inte alltför stor, snarare liten…men man uppfattar röjsågen som en närmast evighetsmaskin… nog snackat om detta.

Efter att ha umgåtts med hustruns släkt så var vi inställda på att återigen ställa kosan mot vår underbara ö med ett avbrott för det årliga stoppet i Fjäl hos E & E för att avnjuta en brunch enligt tradition. Denna gång hade vi bestämt att inte bli alltför långvariga så att det inte skulle bli alltrför stressigt att nå färjan vi pass 15.30. När vi åkte från Jämtland var det endast 6 grader varmt ute och det blåste kalla vindar med inslag av polartemperatur. Vid denna resa hade vi Priusen som färdmedel vilket innebär att soppaförbrukningen är drastiskt mycket lägre på bekostnad av utrymmen som C5:an är så generös med. Välkomnandet i Fjäl var som vanligt riktigt varmt med en uppdukad brunch som var av det större slaget. Vi avnjöt densamma samtidigt som Prisse avsynade huset. Han fick även han traditionsenligt lite vatten på fat som kan vara bra på den återstående bilresan. Som brukligt vid varje tillfälle när vi träffas så avhandlas alltid spännande diskussionsämnen vid köksbordet. Kaffe med efterrätt togs även det i köket eftersom sommaren inte hade riktigt infunnit sig ännu. Annars brukar vi sitta på den överbyggda altanen med utsikt över sjön.

Vi tackade för oss och ställde åter kosan mot norr via Sollefteå för att tanka upp på Shell samt avnjuta en glass. Vädret blev märkbart varmare ju längre norrut vi kom. Att hinna i tid till färjan var inga problem. Vi passerade Sävar för att på ICA kompletteringshandla i överensstämmelse med SMS från Dotra. Parkerade bilen efter att ha lastat ur densamma för att utan bekymmer åka över till ön. Väl framme mötte dotra och kusin S. upp med bilen så att vi enkelt kunde packa denna och ta oss till stugan. Skönt att äntligen vara framme. Tömde bilen för att senare gå över till kusin S. som bjudit oss på middag. Riktigt trevlig avslutning på denna resa till ön.

Nästa dag var det dags för att sätta igång tankearbetet med alla saker som skall göras denna sommar. Genomgång av sommarhuset efter reparation av vattenskadan, Flippern, 244:an, målning av fönster utvändigt, återställande av allt möblemang från vardagsrummet till lillrummet samt kastande av ytterligare böcker, garderober samt annat skräp som inte skulle användas matchat med när återvinningscentralen var öppen, sista etappen av delning av modersarvet etc. Det såg ut att återigen bli en arbetssam semester – som vanligt…

Att sjösätta Flippern var förenat med vissa problem. Ett av traktordäcken hade skurits sönder förra hösten i skogen varför det inte var läge för att använda denna. Kontaktade V. för att efterhöra om han kunde med sin stora traktor kunde hjälpa till med sjösättningen i år. Inga problem. Lite småfix på båten med att kolla av växelhusoljenivån etc. samt att sätta in de båda batterierna under styrpulpeten. Förvånansvärt lite jobb denna säsong. Inte ens ett getingbo att ta bort. Monterade den nya varvräknaren utan problem. Sjösättningen gick utan bekymmer även om havsnivån var låg så kunde vi med gemensamma ansträngningar få loss båten från båtvagnen. Och varvräknaren fungerade som förväntat med en driftsindikator som visade på värdet 0 h.

244:an var inte förenad med en massa arbeten. Det var mer av karaktären städning typ rengöring av innertaket med klorin samt invändig dammsugning av golven som var välbehövligt. Putsning av rutor in- och utvändigt. Resultatet blev lysande med glimmrande sikt i rutorna.

Besökte K. och hans hundar för att stämma av vår kommande repetoir inför kommande visfestivalen sista helgen i juli. Listan blev förhållandevis lång med inslag av både gamla och nya alster. Lite YES-lyssnande blev det nog en hel del av som vanligt för att upprätthålla garden.

Diskussioner om radiolanet om de problem som vi stod inför. Flytten av affären innebar att vi var tvugna att omrikta sändarna på skolan. Detta arbete gick över förväntan med en bonuseffekt av att vi fick kontakt med en kund som inte hade haft särskilt god sådan med sedan WIMAX-sändaren monterades på skolan utan vår kännedom. Detta fixades av undertecknad eftersom K. inte klarar av att gå på sadeltak för tillfället. Vidare montage av mottagarmast på nya affären samt hemtagning av en antennstång och mottagare hos en tidigare kund.

I det sammanhanget hade jag en jävla tur eftersom den stege som jag använde mig av var lite för kort vilket innebar att jag var tvungen att sträcka mig för att det översta väggfästet med  hylsnyckel. När allt var lossat tog vinden tag i antennstången vilket innebar att jag inte hade nått att hålla mig i varför jag snabbt som tanken insåg att jag måste klättra ner för stegen för att inte ramla baklänges från en hög höjd. Resultatet blev att jag kom ner med an antennstång som jag släppte när jag var nere på marknivå och föll i backen med mottagare samt att jag rullade baklänges på marken och huvudet landade mjukt på en mossbeklädd gräsyta. Började kolla att allt hängde ihop och kunde konstatera att inga skador hade uppstått på kroppen, men var fan var glasögonen? Det visade sig att de hade hamnat under bilen som jag missade med en halv meter i mitt fall. La upp antenn med mottagare på bilens takräcke, fäste allt och ställde kosan tillbaka till stugan. Demonterade därefter den antennstång med mottagare som satt på vårt hus för att återanvändas på den nya affären eftersom det krävdes just den höjden för att få en rimlig kontakt med sändaren på skolan. Detta montage fungerade utan missöden trots tidigare eskapader denna dag. Vi drog därefter TP-kabel till den dator som var placerad på en ranglig vagn. Vi fick kontakt med sändaren ganska snabbt med en stabil uppkoppling efter lite justeringar av riktning på mottagaren mot sändaren. Mission completed….

Vi hade bestämt att vi skulle ha surströmming på salen i Storstún. Sagt och gjort fixade vi fram nödvändiga ingredienser för att kunna avnjuta surströmming tillsammans med kusin K. med fästmannen S. kusin S. med frugan G och dottern S. Undertecknad med frugan M. Femenningarna K. och G. med frugan A samt Kusin P. och frugan A M. Ett glatt gäng som avnjöt hela förrättningen. Givetvis hade jag och K. riggat med instrument så att vi kunde ha lite musik till kaffet med avec. Det blev en verkligen totalt lyckad tillställning där alla så småningom lämnade lokalen med ett glatt fnitter.  Det blir nog en repris till sommaren.      

Vi hade kvar att slutdela modersarvet. Efter en del dividerande med mina bröder hittade vi en tid som passade alla. Givetvis inträffade det förmodade att båda bröderna drog ut på den överenskomna tiden, sannolikt för att internt diskutera taktik och upplägg. Fan vet. Vi försökte efter konstens alla regler att göra denna slutliga uppdelning på ett rimligt sätt samtidigt som jag fick känslan av att mina äldre bröder som hade fått mycket från den tidigare delningsövningen från modersarvet – jag ville ju bara få ut så mycket av allehanda ting för att få till stånd ett eget boende i huset – inte ville släppa till något utan girigheten var tydligt påtaglig i de diskussioner som under stundom uppstod. Jag märkte på min dotter, som fanns i bakgrunden, hur upprörd hon blev för deras argumentation. Det var det vanliga som uppträdde nämligen 2 mot en i någon sorts majoritetsyttring som överhuvudtaget inte skall förekomma i sådana här sammanhang. För att få bli av med dukar, förkläden, gardiner lakan etc. bjöd vi in svägerskorna och lyfte ut allt på verandan där var och en fick ta det man ville ha. Vi hade inga behov att ”rädda” vissa affektionsvärden i detta sammanhang. På så sätt gick avslutningen av modersarvet ganska snabbt med avslutningen att alla bröderna gemensamt undertecknade att modersarvet var slutfört med en kopia till var och en. Även detta dokument ansågs av mina bröder som onödigt men vis av skadan så såg jag till att detta dokument skapades för att en gång för alla stänga dörren för mina bröder till vårt hus.     

Under försommaren inträffade en tragisk händelse. En av mina kusiner J. dog i en hjärtinfarkt knappt 69 år gammal. Visst det händer ju då och men i J:s fall var han inbokad för att göra en ballongsprängning på Universitetssjukhuset i Umeå. Han bor i Korpilombolo så det var bara för honom att ta bussen ner till Umeå. Han föreslog att åka ner en dag tidigare för att vila ut på patienthotellet men det tyckte man på sjukhuset var en onödig kostnad. Accepterades. När väl det var läge för att genomföra ballongsprängningen konstaterades det att man inte kunde genomföra densamma eftersom det var alldeles för trångt i kranskärlen. Man skickade helt sonika hem min kusin J. med bussen upp till Korpis igen, varefter han dog på natten även om man försökte göra återupplivningsförsök utan framgång. Hade detta varit Stockholm hade min kusin direkt blivit skickad till akut by-pass operation men icke i Umeå. Man skyllde på att den läkare som skulle genomföra detta skulle iväg på semester. Finns det ingen redundans på Universitetssjukhuset i Umeå kan man fråga sig!!! Helt åt helvete mao.  Ärendet är LEX-Maria anmält. Vi kunde inte närvara på begravningen i Korpis men vi sa att vi gärna deltar vid bisättningen på ön. I samband med bisittningen när J’s. närmaste var på ön så fick jag ett särskilt uppdrag. Äldsta dottern ville att jag skulle spela och sjunga låten ”Jag har hört om en stad ovan molnen” vilket jag givetvis accepterade. Det hör till saken att min kusin J. som var fd. polis fick vi information från hans närmaste att när de körde radiobil på Stockholms gator på 60-talet hade de en EP-skivspelare i bilen och spelade just denna låt med nedvevade rutor i samband när de patrullerade stan. Morgonen därpå vid 7-draget gick jag ut på Spotify för att hitta låten medan övriga familjen låg och sov. Kände inte igen låten direkt men det är en gammal frälsis-låt. Hittade en version med Carola. Inte så komplicerad medan jag spelade den ett antal gånger för att skriva ner texterna. Min dotter hade vissa invändningar mot att jag skulle sjunga. Hon tyckte det räckte med att jag spelade låten på gitarren. Gitarren är förresten den som vi hittade utanför Lövsta återvinningsstation och som ställts iordning. Alltnog drog det ihop sig till tid för bisättning. En mindre skara bestående delar från släkten, närmaste familjemedlemmar till J. samt kyrkovaktmästaren som även var barndomsvän med J. Jag spelade och sjöng 3 verser av ”Jag har hört om en stad ovan molnen” varefter bisättningen genomfördes.

Sonen T till min kusin J. undrade om det var möjligt att få chatra mig för att ta en tur med Flippern till Stora Fjäderägg. Ingen av de som äntrade Flippern i Byviken hade besökt denna vackra nordliga ö tidigare. Självklart gör man en sådan insats för sin kusin J’s familj. Vissa av passagerarna, utan att nämna några namn, tycker inte om att åka när det är sjögång – och inte denna gång heller. Det blåste en del varför sjöhävningen var närvarande men inte störande med denna typ av båt. De övriga i gänget tyckte det enbart var kul att uppleva lite Roller Coster på sjön. Visst skvätte det en del men det var ju solsken så det gjorde inte så mycket. Vi anlände till Stora Fjäderäggs hamn och förtöjde Flippern. Alla utom en gick på den smala betongvägen upp till fyrplatsen med tillhörande fyrvaktarhus och fyren i sig. Denna anläggning fungerar idag som ett vandrarhem i STF´s regi. Väl framme hälsade vi på ett antal fransyskor och tyskor som bodde på vandrarhemmet som vi samtalde med lite grann med på engelska. Det finns även en fågelstation på Stora Fjäderägg som för tillfället var stängd. Vi beökte även själva fyren varfter vi återvände till hamnnen för att ta Flippern tillbaka till ön. Denna resa var väldigt uppskattad av passagerarna vilket jag själv bara kan hålla med om.

Det hör till saken att när vi är på ön skall dotra övningsköra med vår Volvo 244. Vi körde söderut på ön för att köra över bron till den sydligare ön. Denna väg är en grusväg som är lättare att göra startförsök på. Dock tog dotra över körningen innan dess på underlaget asfalt/oljegrus. Jag steg ur bilen och satte mig på passagerarsätet. Dotra skulle därefter börja köra iväg men bilen tjuvstannade hela tiden. Efter några försök upptäckte vi att jag hade dragit åt parkeringsbromsen innan jag lämnade förarsätet. Därefter gick det bättre att komma iväg efter det att handbromsen hade lossats. Övningskörningen gick väldigt bra för dotra. När vi kom till slutet av grusvägen på den södraste delen av ön skulle vi öva att backa och vända med allt med vad detta innebär. Gick väl sådär men övning ger givetvis färdighet. Vi ställde därefter kosan mot norr. Bad om att dotra skulle köra hela vägen hem. När vi skulle svänga av på vägen mot vårt hus, ett T-kors, gick det lite väl fort men vänstersvängen klarades av med lite assistans från min sida. Klart godkänd insats av dotra för detta övningspass.

Vi hade även planerat att påbörja målning av fönster på huset på ön. Dotra var den som tog på sig huvudansvaret för detta. Hon fixade fönstret på farstukvisten med rensning av gammalt kitt, gammalfärg med att skrapa bort densamma för att applicera nytt kitt och grundmåla hela fönstret efter det att vi hade maskat av fönsterrutorna med målartejp. Vi hade tidgare köpt färg i en gammdags blåkulör som därefter målades på. Resultatet blev över förväntan. Riktigt snyggt. Detta arbete kommer att fortsätta denna sommar. Vi får se hur många fönster vi hinner med. Vad jag vet är det inte så mycket projekt att bekymra sig om inför den kommande semestern. Dock skall bakbromsarna motioneras eftersom besiktningen ansåg att det var anliggande bromsar på bakhjulen. Lite fix med balken på vänster sida skall även fixas till. Peace of cake.  

Vi, dvs. undertecknad och K. hade laddat i ca 2 veckor för att framträda på öppen scen under visfestivalen nämligen på lördag kväll sista helgen i juli. Vi fick väldigt märkliga informationer under eftermiddagen på lördagen då vi dels besökte visfestivalen dels tog en öl på Panget. Inga klara besked om att sätta upp en ljudanläggning som heter duga mm. Tider för när den öppna scenen skulle börja. Motstridiga besked dels från ägarna av Panget och de ansvariga för visfestivalen. Efter det att vi ställde ledande frågor till de ansvariga för visfestivalen fick vi plötsligt beskedet om att inga andra anläggningar för ljud än de som visfestivalen satte upp fick finnas på den öppna scenen. Vi kunde inte tolka detta besked på annat sätt än att vi som det enda lokala bandet på ön därmed blev portade efter att ha framträtt på visfestivalens öppna scen sedan flera år tillbaka alltid med succéartade framträdanden. Vi blev förbannade men framförallt besvikna. Vi påtalade detta för en av styrelsemedlemmarna i Visum som är arrangör av visfestivalen på ön. Alla skakade på huvudet när man förde detta på tal. Många på ön hade förväntat sig att få se oss uppträda som brukligt. Vi brukar nämligen dra ner en hel del publik med en stämning som är på topp bland oss som framträder och publiken. För min del hade jag speciellt bjudit ut en gammal klasskompis som jag hade återknutit kontakten med under våren som kom ut speciellt med frugan för att se vårt framträdande. Snacka om oflyt. Vi gick aldrig på den öppna scenen och så vitt jag förstår så blev det ett mindre fiasko dessutom. Inga som spelade och en ljudanläggning som det inte kommer ut nått ifrån. Istället bjöd vi hem min klasskamrat med fru till huset för att avnjuta en soppa med tillbehör. Roliga minnen från skoltiden rullades upp av O. och mig vilket förgyllde stämningen efter denna traumatiska upplevelse om att inte få uppträda på visfestivalens öppna scen denna sommar. 

Söndag och dags att ta upp Flippern. Nu hade vi fått tillbaka det lagade traktordäcket för att kunna använda traktorn som dragfordon till båtvagnen. Kunde konstatera att det var lite svårt att få in dragstången i den gaffelkoppling som finns på båtvagnen. Insåg att den hydraulmanövrerade knipkopplingen som V. har på sin stora traktor vid sjösättningstillfället pressade ihop gaffelkroken på båtvagnen. Försökte att bända tillbaka densamma med ett spett med viss framgång. Fick till slut fast båtvagnen till dragstången på traktorn och det var dags att åka ner till hamnen. Jag hade assistans av dotra för denna övning att ta upp Flippern som satte sig i traktorhytten bredvid mig när vi åkte ner till hamnområdet. Vi provade en annorlunda metod än den gängse genom att fästa fören längst bak på båtvagnen samt vinscha in lite grann, backa ner traktorn ytterligare för att skapa flyteffekt på Flippern för att på detta sätt succesivt vinscha mer och därmed under kontrollerade former få upp Flippern på båtvagnen med full kontroll. Sedan var det bara att köra upp ekipaget på land. Hi-five känslan mellan mig och dotra var påtaglig. Så har det inte alltid varit vid tidigare båtupptagningar med Flippern. Iväg med hela ekipaget med dotra i båten för att köra iväg till vårt hus för rengöring med högtryckstvätten av de delar som legat under vatten samt avspolning av däck. Därefter genomspolning av Hondan med färskvatten för att ingen smuts skall finnas kvar i kylsysystemet. Återtransport till gården för att påbörja vinterförvaringen. Urplockning av alla lösa delar i Flippern inklusive de två batterierna. Den ställning som byggdes ifjol var inte optimal eftersom den tog för mycket vind vilket fick som följd att strävorna började belasta relingen på Flippern med påföljden att relingen började att spricka upp. Återbyggande av den gamla varianten med nytt material med en överliggare från masten mot fören med vissa modifieringar som var till det bättre. En av presseningarna hade fått en lång reva från förr förra årets vinter varför vi delade pressenningen i två delar för att på så sätt få en hel pressenning och den andra i två delar för att täcka Flippern. Blev riktigt bra och hela båten blev täckt enligt plan. Ska bli intressant och se hur denna nygamla lösning har klarat innevarande vinters prövningar när vi åker upp till nästa helg i slutet av april. Misson completed igen…

Dags att börja tänka på hemresan på måndag med en tur via huset i Jämtland. Planering av att klippa gräset med åkklipparen stod högt på agendan när vi kom fram till Jämtland. Lite städning av huset på ön blev det allt för att därefter packa klart inför resan hem för att så småningom komma tillbaka till storstaden.

Resan hem via Jämtland förflöt utan incidenter för att slutligen komma hem igen till storstaden. Det mesta såg ut som vanligt med en gräsmatta som givetvis behövde klippas.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 2012/04/22 i Reseskildringar